Den första visiten.
Men, som sagt, vad kan man begära av en person, som aldrig går i kyrkan, inte ens i metodisternas? Det riktigt värmde mig i själen att se er och er unge doktor i presbyterianernas kyrka den första söndagen. Ingen doktor, som inte bekänner sig till den rätta läran, skulle då någonsin få slå mig åder eller titta mig i halsen.
— Vi voro i metodistkyrkan nyligen en aftonsång, sade Anne menlöst.
— Jag kan väl tänka mig, att doktor Blythe får lov att gå dit ibland, annars ginge han miste om alla patienter bland metodisterna. Men om ni vill ta mitt råd — undvik att ha med den sortens folk att skaffa!
— Tror ni då inte, att metodisterna komma till himlen lika väl som presbyterianerna? frågade Anne.
— Det tillkommer inte oss att bestämma. Den saken vilar i högre händer än våra, sade fröken Cornelia högtidligt. — Men jag ämnar inte umgås med dem på jorden, om jag också blir så illa tvungen till det i himlen. Den här metodistpastorn är inte gift. Den förre var det, och Gud ett sådant litet enfaldigt våp han skaffat sig att dras med! Jag sa’ till honom en gång, att han borde väntat, tills hon vuxit upp, innan han gifte sig med henne. Och vad tror ni han svarar mig? Att han själv ville fostra upp henne. Men så’na ä’ di.
— Det kan ju falla sig ganska svårt att avgöra, när just en människa är vuxen, tyckte Anne och småskrattade.
— Där sa’ ni ett sant ord, min söta vän. Somliga äro vuxna, när de födas till världen, och andra äro det inte, när de fyllt sina åttio år — tro ni mig! Dit hörde den där fru MacAllister, som vi följde till graven i går. Hon var lika fjollig, när hon var hundra år, som när hon var tio.
— Det var kanske därför hon levde så länge.
— Kanske det. Men jag lever hellre femtio kloka år än hundra småfnoskiga.
— Men tänk så rysligt tråkig världen skulle vara, om alla människor vore så där gränslöst förståndiga? försökte Anne med ett bedjande tonfall.
50
