Den första visiten.
därför, att jag inte frågat för två ruttna lingon efter de där gyckarna, som kalla sig skapelsens herrar.
— Varför är fröken Bryant så ond på allt vad manfolk heter?
— Kors, inte är jag ond på dem! Det ä’ de visst inte värda. Jag bara skänker dem min ringaktning. Men er man tror jag, att jag ska kunna lära mig att tycka om, ifall han fortsätter som han börjat. Annars finns det för mig bara två män i världen, och det är gamle doktorn och kapten Jim.
— Ja, kapten Jim är då en riktig kärnkarl, sade Anne.
— Kapten Jim är mycket bra, men han har ett fel. Man kan aldrig få honom ond. Jag har nu hållit på och retats med honom i tjugo år, men ännu har jag aldrig sett honom resa borst. Och det kan ju ändå förtreta en människa. Den kvinna, som han skulle ha gift sig med, fick väl en man, som råkade i ilska sju gånger om dan.
— Vem var det?
— Inte vet jag, kära ni. Jag kan ännu aldrig minnas, att kapten Jim slagit sig ut för någon. Och nu är han sjuttiosex år. Jag har aldrig hört något skäl till, att han förblivit ungkarl, men det finns det naturligtvis. Han har seglat i hela sitt liv tills för fem år sedan, och det finns väl inte någon vrå av världen, dit han inte stuckit sin näsa. Han och Elizabeth Russell voro alltid mycket kontanta, men någon kärlek var nog aldrig med i spelet. Elizabeth gifte sig aldrig, fastän hon hade många anbud. Hon var en stor skönhet den tiden hon var ung. Det året prinsen av Wales kom till vår ö, vistades hon hos farbror i Charlottetown, och han var statstjänsteman, så att hon blev bjuden på den stora balen. Hon var den sötaste flickan i salen, och prinsen dansa’ med henne, och alla de andra damerna, som han inte dansa’ med, blev pin avundsjuka, för deras pappor och bröder stodo en samhällspinne över henne, och nu hade hon blivit utmärkt på ett alldeles onödigt sätt. Elizabeth var alltid mycket stolt över den balen. Elaka människor sa’, att varför hon aldrig gifte sig, det var för att hon inte kunde komma till rätta med en vanlig karl, sedan hon dansat med en prins. Men det var visst inte så. En gång förtrodde hon mig skälet —
53
