På Fyra vindars udde.
tryckt intill sina tre små ungar, så magra att de voro bara skinn och ben. Hon hade dött, medan hon låg och sökte värma dem. Hon hade sina stackars stela tassar kring dem. Jag lipade så gammal jag var. Se’n svor jag. Så bar jag hem de tre små stackars kattungarna och matade dem och skaffade goda hem åt dem. Jag kände den där madamen, som lämnade kvar katten, och när hon kom tillbaka hit i våras, så sökte jag upp henne och sa’ henne min mening. Och det var ord och inga visor.
— Vad svarade hon? undrade Gilbert.
— Hon grät och sa’ att »det hade hon aldrig tänkt på». Men jag sa’ till henne: Tror ni, att det gäller som någon ursäkt för er på domens dag, då ni ska stå till svars för den där stackars moderns liv? Vad har vår Herre gett er hjärna för om inte för att tänka? Hon låter allt bli att lämna kattor vind för våg en annan gång.
— Var Förste styrman också en så’n där stackars övergiven katt? frågade Anne och gjorde ett försök till närmande, som av vederbörande upptogs nådigt, om ock nedlåtande.
— Ja visst. Honom hittade jag en otäckt kall dag mitt i vintern, hans fåniga sidenband om halsen hade fastnat i en grenklyka uppe i ett träd, och utom det, att han var halvt ihjälsvulten, höll han på att bli helt strypt. Ni skulle ha sett hans ögon, fru Blythe! Han var bara en kattunge, men han hade väl ändå varit självförsörjande, ända tills han fastnade i trädet. När jag fått honom loss, slickade han helt hastigt min hand med sin lilla vassa röda tunga. Då var han inte den duktige sjöbuss ni nu ser. Han var mild och from som ett lamm. Det var för nio år sedan. Han har blivit ganska långlivad för att vara en katt. Väldigt pampig kisse, Förste styrman!
— Jag skulle snarare ha trott att ni hållit er en hund, sade Gilbert.
Kapten Jim skakade på huvudet.
— Jag hade en gång en hund. Han var så mycket för mig, att när han dog, kunde jag inte tänka mig att skaffa mig en annan i hans ställe. Han var en vän — förstår ni, fru Blythe? Styrman är bara en god kamrat. Jag tycker om min styrman
64
