På Fyra vindars udde.
en gång kände Anne sina ögon fyllas av tårar. Kapten Jim såg dem trilla utför hennes kinder och tog dem som ett stort erkännande.
— Jag tycker om att se folk gråta en liten vers vid sådana här tillfällen, sade han. — Det tar jag som en komplimang. Och ändå kan jag inte göra full rättvisa åt de ting, jag åsett eller varit med om. Jag har dem alla antecknade i mitt liv och leverne, som jag kallar det, men jag har inte förmågan att ge dem ordentlig form. Kunde jag bara hitta på just de rätta orden och sätta dem på papperet, skulle jag göra en stilig bok. Den skulle allt gå utanpå »Kärlekens irrvägar», och jag tror, att Joe skulle läsa den lika gärna som sjörövarhistorierna. Ja, jag har allt varit med om åtskilliga äventyr i min dar, och vet ni vad, fru Blythe, gubben längtar fortfarande efter nya. Jag är ju numera bara en gammal och onyttig krake, som sitter här på landbacken, men ibland kommer det över mig en sådan längtan att få segla ut — segla långt bortom solnedgången och — aldrig komma igen.
— Likt Odyssevs skulle ni vilja
»följa med solen på böljorna blå i er farkost och söka
västliga stjärnornas stråt — men icke dö på det torra»[ws 1]
sade Anne med ett drömmande tonfall.
— Odyssevs? Honom har jag läst om! Han hade en hygglig hustru, som arbetade i sin vävstol och var honom trogen. Ja, så känner jag det. Så känna väl alla gamla sjömän, skulle jag tro. Men jag får nog dö som en annan landkrabba. Vad som ska ske, det sker. Har ni hört talas om gamle William Ford uppe vid The Glen, som aldrig gick i en båt, så länge han levde, för han var rädd att drunkna? Det hade en spåman spått, att han skulle göra. Och en vacker dag fick han svindel och föll med ansiktet rakt ned i vattenhon utanför stallet och kvävdes. — Ska ni gå nu? Kom snart igen och kom ofta! Nästa gång blir det doktorn, som får föra ordet. Han vet en hel hop, som jag gärna ville ha reda på. Jag går här och stökar och har det rätt långsamt… Det blev värre,
- Wikisource-not:
- ↑ "Ulysses" av Alfred Tennyson
66
