Leslie Moore.
det leende, som ännu ej förfelat att tillvinna sig förtroende och vänskap. — Jag heter fru Blythe — och jag bor i den lilla vita stugan på strandsluttningen bortom bukten.
— Jag vet, sade den främmande flickan. — Jag heter Leslie Moore — fru Dick Moore, tillade hon stelt.
Anne satt tyst ett ögonblick, så häpen blev hon. Det hade aldrig fallit henne in, att denna flicka var gift — det fanns absolut ingenting hustrulikt hos henne. Och hon var den granne, i vars hem Anne tänkt sig, att en vanlig duktig och praktisk lantfru gick omkring och styrde och ställde. Det var omöjligt för henne att hastigt nog anpassa sina föreställningar efter den påtagliga verkligheten.
— Då — då bor ni ju i det gråa huset uppe bland pilarna? stammade hon.
— Ja. Jag borde väl för länge sedan ha avlagt besök hos er … sade den andra.
Men hon gjorde intet försök att ursäkta eller bortförklara sin underlåtenhet.
— Då ber jag er komma mycket snart i stället, sade Anne med något så när återvunnen fattning. — Vi äro så nära grannar, att vi borde bli goda vänner. Det enda felet med Fyra vindar är, att människorna bo så glest. Annars är här ju utmärkt.
— Ni tycker om vår trakt?
— Tycker om den? Jag älskar den. Jag har ännu aldrig sett någonting så vackert som Fyra vindars udde och utsikten däromkring.
— Jag har inte haft tillfälle att se mig om i världen, sade Leslie Moore långsamt, men jag har alltid tyckt, att det är mycket vackert här. Jag — älskar också trakten.
Hon talade som hon såg ut, skyggt, men med ett uttryck av stark inneboende känsla. Anne fick en underlig förnimmelse av, att denna främmande flicka — från det begreppet förmådde hon inte frigöra sig — kunde säga rätt mycket, om det föll henne in.
— Jag går ofta ner till stranden, tillade hon.
70
