Leslie Moores historia.
XI.
Leslie Moores historia.
— Jaha, den åttonde ungen kom för fjorton dar sedan, sade fröken Cornelia ur djupet av sin gungstol, i vilken hon vaggade av och an framför brasan hemma hos sig en kylig oktoberafton. — Det blev en flicka. Fred tog förskräckligt illa vid sig och bråkade om att han velat ha en pojke — ingenting alls hade han velat ha. Hade det blivit en pojke, hade han naturligtvis ställt huset på ända, därför att det inte blev en flicka. De hade fyra flickor och tre pojkar förut, så jag tycker just det kunde smälla lika högt… Ungen är riktigt nätt och ligger där så lal i sina söta kläder. Hon har svarta ögon och de allra som näpnaste små händer.
— Jag får lov att gå och titta på henne, sade Anne och log åt en tanke, ännu för underbar och helig för att kunna klädas i ord. Jag är så fasligt kär i småbarn.
— Ja vars, de kunna vara rätt behändiga, bara folk inte skaffar sig för många, sade fröken Cornelia. — Som nu min stackars kusin Flora uppe vid The Glen, som sitter där med elva stycken. Mannen tog livet av sig för tre år sedan. Ett rasande bekvämt sätt att dra sig ur spelet! Men så’na ä’ di!
— Varför gjorde han det? frågade Anne bestört.
— Kors, han fick väl inte sin vilja fram, och då hoppade han i brunnen. Högst lättvindigt, det må jag säga. Och brunnen fördärvade han naturligtvis. Flora, stackarn, ville aldrig mera använda den. Hon lät gräva en ny, och fasligt dyrbart blev det, och vattnet hårt och kalkhaltigt och jag vet inte vad… Skulle han nu dränka sig, så var det väl fullt upp med vatten i hamnen? Nej, jag kan absolut inte med sådana där usla karlar och hustyranner. Så vitt jag minns, ha vi bara haft två självmördare här i Fyra vindar. Den andre var Frank West, Leslie Moores far. A propos — har Leslie varit uppe hos dig ännu?
— Nej, men jag råkade henne nere vid stranden härom
76
