Leslie Moores historia.
kvällen, och vi bekantade oss med varandra, sade Anne och spetsade öronen.
Fröken Cornelia nickade.
— Det var roligt, kära du. Jag just hoppades, att ni skulle träffa på varandra. Nå, vad tyckte du om henne?
— Jag tyckte, att hon var utomordentligt vacker.
— Ja, det förstås. Hennes make vad utseende beträffar ha vi aldrig haft i Fyra vindar. Har du någonsin sett ett sådant hår? När hon släpper ned det, räcker det henne till knäna. Men jag menade, hur du tyckte om henne.
— Jag tror, att jag skulle kunna tycka om henne riktigt mycket, bara hon ville tillåta det, svarade Anne långsamt.
— Men det ville hon inte — hon sköt dig från sig och höll dig på en armslängd, inte sant? Stackars Leslie! Men det skulle inte förvåna dig så värst, om du visste, hurudant hennes liv varit. En tragedi har det varit — bokstavligen en tragedi, upprepade fröken Cornelia med stort eftertryck.
— Ack, om ni ändå ville berätta litet därom för mig — såvida ni kan göra det utan att svika något förtroende.
— Kära du, stackars Leslies historia känner minsann varenda människa här på orten. Den är ingen hemlighet — åtminstone vad de yttre konturerna angår. Men vad som ligger på djupet, det känner bara Leslie själv, och hon skänker ingen människa sitt förtroende. Jag kan säga, att jag nog är den bästa vän hon har här på jorden, men ännu aldrig har hon yttrat ett ord av klagan till mig. Har du någonsin sett Dick Moore?
— Nej, aldrig.
— Nå, då är det så gott jag börjar från början, så du får det hela klart för dig. Som sagt, Leslies far hette Frank West. Han var begåvad, men ändå opraktisk — hur ofta händer inte det? Läshuvud hade han, och han låg vid folkhögskolan i två år. Så blev han klen till hälsan — det ligger lungsot i släkten. Han kom hem igen och skulle överta lantbruket. Han gifte sig med Rose Elliott från andra sidan bukten — hon var också en stor skönhet — Leslie brås på sin mor i fråga om utseende,
77
