Leslie Moores historia.
ofta som möjligt. Hon kan inte vara borta så mycket — hon vågar inte lämna honom länge ensam, för vem vet, vad han då kunde ställa till, tutta eld på huset kanske! Om kvällarna, sedan hon fått honom i säng och han somnat, kan hon ta sig en ledig stund. Han lägger sig alltid tidigt och sover som en stock till nästa morgon. Och då brukar hon hämta frisk luft nere vid stranden — så gick det till, att ni stötte på varandra.
— Jag vill göra allt vad jag kan för henne, sade Anne med tårar i ögonen.
Hennes intresse för Leslie Moore, som väckts redan den dagen, hon såg henne komma drivande sin gåsflock utför backsluttningen, hade stegrats tusenfalt under fröken Cornelias berättelse. Denna unga kvinna stod ensam i världen, hon var så sagolikt vacker, och hon bar på en tung, oläklig sorg — allt detta spann liksom en förtrollning omkring henne. Anne hade aldrig känt någon, som kunde jämföras med henne, hennes vänner hittills hade varit glada och hurtiga flickor, sunda till kropp och själ, och det enda skymmande i deras tillvaro hade varit det vanliga måttet av övergående bekymmer och förtretligheter. Leslie Moore intog en särställning, hon var en tragisk, anklagande inkarnation av kvinnligt lidande. Anne föresatte sig, att hon skulle försöka vinna tillträde till denna ensamma själ och bli delaktig av de håvor, som den helt säkert kunnat skänka, om den ej fjättrades av de grymma bojor, som blivit den påtvungna.
— Och så ska du komma ihåg ännu en sak, kära du, sade fröken Cornelia, som tydligen ytterligare hade någonting på hjärtat. — Du ska inte tro, att Leslie inte har någon religion, därför att hon aldrig går i kyrkan. Och metodist kan du vara lugn för att hon inte är. Dick kan hon naturligtvis inte ta med sig i kyrkan — inte för det han var något vidare kyrksam av sig, medan han ännu hade vettet i behåll! Men i själ och hjärta är hon en riktigt rättänkande presbyterian — det kan du vara så lugn för, Anne lilla.
85
