Leslie kommer.
XII.
Leslie kommer.
Leslie kom till drömstugan en kylig oktoberkväll, då den månskensbegjutna frostdimman hängde över havsbukten och likt silverband drog sig utmed strandängarna. Hon såg ut, som om hon ångrade sig, när Gilbert kom och öppnade, men Anne flög förbi honom, slog ned på den tveksamma gästen och förde henne in i triumf.
— Det var riktigt trevligt, att du tittade in just i afton, sade hon muntert. — Jag har kokat litet extra god knäck med mycket mandel i, och jag tänkte vi skulle sitta framför brasan och knapra den i oss och berätta historier. Kanske kapten Jim också får väderkorn av den brända sirapen och kommer hit! Egentligen är detta hans afton.
— Det tror jag knappt han gör, sade Leslie. — Kapten Jim är uppe hos oss. Det var han, som hade mig att gå hit, tillade hon halvt trotsigt.
— Då ska jag tacka honom särskilt, när jag råkar honom nästa gång, sade Anne och sköt fram länstolar till brasan.
— Jag menar inte, att jag själv inte var hågad att komma, försäkrade Leslie och blev röd om kinderna. — Det — har nog varit min avsikt att komma — men jag har ofta så svårt att slippa ifrån.
— Nej, det är klart att det ofta faller sig olägligt för dig att gå ifrån herr Moore, sade Anne i den naturligaste ton.
Hon hade bestämt sig för, att det nog vore bäst att någon gång emellan nämna Dick Moore som en faktor, varmed man måste räkna, och att icke absolut sky ämnet. Hennes fina instinkt hade lett henne rätt, ty Leslies sätt blev i en hast mera otvunget. Hon hade nog gått och undrat i sitt sinne, hur mycke Anne kände till hennes förhållanden, och nu förstod hon till sin lättnad, att några förklaringar ej behövdes.
Hon lämnade ifrån sig hatt och kappa och satte sig med en liten rörelse av flickaktigt välbehag tillrätta i den stora armstolen
86
