Leslie kommer.
— Jag måste gå. Aldrig kunde jag tro, att det blivit så sent. Kapten Jim brukar alltid säga, att en timme, den förrinner lätt… Men nu har jag suttit i två — och o, så roligt jag haft! tillade hon helt uppriktigt.
— Kom då ofta! sade Anne och Gilbert.
De hade stigit upp och stodo invid varandra i skenet från brasan. Leslie såg på dem — unga, förhoppningsfulla, lyckliga, en nästan grymt åskådlig bild av allt det hon saknade och för alltid komme att sakna. Ljuset slocknade i hennes minspel och blick — den unga flickan försvann. Det var den sörjande, på sin livslycka bedragna kvinnan, som med ett litet frostigt löje tackade för inbjudningen och hastigt förkortade avskedet.
Anne stod och såg efter henne, tills hon slukades upp av den råkalla och dimmiga aftonens skuggor. Därefter vände hon med långsamma steg tillbaka till sin egen varma härd.
— Är hon inte söt, Gilbert? Jag kan inte se mig mätt på det håret. Fröken Cornelia säger, att det räcker henne ända till knäna. Ruby Gillis hade vackert hår — men Leslies är som levande — varje tråd därav är som levande guld.
— Hon är utomordentligt vacker, sade Gilbert med en sådan känsla och övertygelse i tonfallet, att Anne tyckte det kunde ha räckt med något mindre.
— Gilbert, skulle du tycka bättre om mitt hår, om det vore som Leslies? frågade hon med en viss ängslan.
— Jag skulle inte för allt gott i världen vilja ha ditt hår en nyans annorlunda än vad det är, sade Gilbert och lät försäkringen åtföljas av ytterligare ett par argument av annat slag. — Du skulle inte vara Anne, om du hade gyllene hår — eller hår av vad kulör som helst utom just —
— Rött, sade Anne med dyster tillfredsställelse.
— Ja visst, rött att ge färg åt din hy och dina stjärnögon. Guldhår skulle inte passa dig alls, Anne — drottning är du ändå, du råder över hela den här stugan och mitt hjärta till på köpet.
— Då får du berömma Leslie så mycket du vill, sade Anne ädelmodigt.
88
