Besöket hos Leslie.
över hans huvud — men man har ju Gud ske lov självbehärskning.
Anne skrattade åt fröken Cornelias vrede, medan hon hastade genom mörkret. Men skrattet tystnade snart — aftonen med dess hemlighetsfulla skräckstämning dämpade all munterhet. Hon kände sig ganska allvarlig till mods, när hon nådde huset bland pilarna. Tystnad rådde runt omkring. Den främre delen av byggnaden låg mörk och öde, så att Anne smög om hörnet och steg in genom en liten dörr, som från verandan ledde in till ett förmak. Där stannade hon ljudlöst.
Dörren stod öppen. Därinne, i det matt upplysta rummet, satt Leslie Moore med armarna utbredda på bordet och huvudet lutat mot dem. Hon grät hejdlöst — med låga, häftiga, krampaktiga snyftningar, som om någon ångest djupt inne i hennes själ höll på att arbeta sig ut. En gammal svart hund satt bredvid henne med nosen vilande i hennes knä och de stora trofasta ögonen fulla av stumt bönfallande sympati och deltagande. Anne drog sig bedrövad tillbaka. Hon kände, att gentemot denna sorg stod hon maktlös. Hennes hjärta svällde av en medkänsla, åt vilken hon ej vågade ge fritt lopp. Att gå in nu skulle vara detsamma som att för alltid stänga vägen för framtida hjälp och vänskap. En inre röst sade Anne, att denna stolta och inbundna natur skulle aldrig förlåta den, som ertappat henne under ett utbrott av tröstlös förtvivlan.
Anne gled ljudlöst ut från verandan och trevade sig fram över gården. Ett stycke längre bort hörde hon röster ur mörkret och såg ett matt ljussken skymta. Vid grinden mötte hon två män — kapten Jim med en lykta och en annan person, som hon förstod måste vara Dick Moore — en grovlemmad man, ganska korpulent, med ett brett och runt rödbrusigt ansikte och tom, irrande blick. Även i denna skumma belysning uppfattade Anne, att det var någonting abnormt med hans ögon.
— Är det ni, fru Blythe? sade kapten Jim. — Ni borde verkligen inte gå omkring ensam en kväll som denna. Ni kan gå vilse i dimman lättare än ni anar. Jag ska bara följa Dick in om dörren, så kommer jag sedan och lyser er över fälten.
91
