höghet och uthyrda i våningar och ungkarlsbostäder till alla möjliga slags män: kartritare, arkitekter, mindre ansedda advokater och agenter för obskura företag. Ett av dessa hus, det andra från hörnet, var dock fortfarande uthyrt till en och samma person och utanför dess port, som vittnade om rikedom och komfort, ehuru huset nu saknade annan upplysning än det halvrunda fönsterljusets, stannade mr Utterson och knackade på. En välklädd äldre tjänare öppnade för honom.
»Är dr Jekyll hemma, Poole?» frågade juristen.
»Jag skall se efter, mr Utterson», sade Poole och släppte i detsamma in den besökande i en stor, låg, trevlig hall, belagd med stenplattor och på herrgårdsmaner uppvärmd av en stor, öppen brasa samt möblerad med dyrbara ekskåp. »Vill ni vänta här vid brasan, sir, eller skall jag tända ljus i matsalen?»
»Jag väntar helst här», svarade juristen i det han gick fram och stödde sig mot det höga spiselgallret. Denna hall, där han nu befann sig ensam, var ett favorittillhåll för hans vän doktorn, och Utterson själv brukade säga, att det var det trevligaste rum i London. Men i afton fann han allt kusligt. Hydes ansikte förföljde honom. Han kände — någonting för honom ovanligt — ett äckel, en avsmak för livet, och dystert stämd som han var, tyckte han sig läsa ett hot i eldskenets fladder på de polerade skåpen och i de rörliga skuggorna i taket. Han skämdes för den lättnad han erfor då Poole snart kom tillbaka och sade, att dr Jekyll var utgången.
»Jag såg mr Hyde gå in genom dörren till det gamla dissektionsrummet», sade han. »Är det i sin ordning när inte dr Jekyll är hemma, Poole?»
»Ja, för all del, mr Utterson», svarade betjänten. »Mr Hyde har egen nyckel.»
»Er husbonde tyckes ha mycken tillit till den unge mannen, Pole», återtog juristen.
»Ja, sir, det har han visst», sade Poole. »Vi ha alla fått befallning att lyda honom.»
»Jag vet mig aldrig ha träffat mr Hyde», sade Utterson i frågande ton.
»Nej, det har ni naturligtvis inte, sir», sade hovmästaren. »Han är aldrig här på middag och vi se inte mycket till honom på den här sidan av huset. Han kommer och går för det mesta genom laboratoriet»
»Jaså. God natt, Poole.»
»God natt, mr Utterson.»
Och med mycket tungt hjärta begav sig juristen hemåt. »Stackars Henry Jekyll», tänkte han. »Jag anar, att han råkat i svårigheter. Han var ganska vild i sin ungdom. Det är visserligen länge sedan dess, men Guds lag vet ej av några begränsningar. Det är nog något sådant — varslet av någon gammal synd, frätsåret av någon dold vanära. Det är straffet som kommer, pede claudo, åratal efter sedan minnet glömt och egenkärleken försonat felet» Och skrämd av denna tanke ruvade juristen en stund över sitt förflutna liv, trevade i minnets alla gömslen för att undersöka, om inte någon gammal synd likt en trollgubbe skulle springa i dagen. Hans förflutna var tämligen oklanderligt; få män kunde med mindre farhåga läsa sitt livs krönika, och likväl kände han sig djupt
