ett hus ej långt från floden, hade vid elvatiden gått upp på sitt rum för att lägga sig. Ehuru en tät dimma rullade över staden fram emot småtimmarna, var nattens tidigare del molnfri, och gränden, som kunde ses från flickans fönster, var briljant upplyst av fullmånen. Hon måtte ha varit romantiskt anlagd, ty hon satte sig på sin kista, som stod strax nedanför fönstret, och föll i drömmerier. Aldrig — så sade hon med strömmande tårar när hon sedan berättade vad hon upplevat — aldrig hade hon känt sig mera i frid med alla människor, aldrig hade hon hyst vänligare tankar om världen. Och bäst hon satt där, fick hon se en gammal vacker herre med grått hår, som kom gående i gränden. Honom till mötes gick en annan, mycket liten herre, som hon i början ej gav så mycket akt på. Då de kommit inom hörhåll för varandra, strax nedanför flickans fönster, tog den gamle herrn artigt av sig hatten och sade några ord till den andre. Det tycktes ej ha varit någonting av vikt. Att döma av den gamles rörelse med fingret såg det ut som om han frågat om vägen, men månen belyste hans ansikte då han talade, och det roade flickan att betrakta det; det tycktes andas en så oskyldig och gammaldags välvilja, men hade tillika över sig en viss höghet, som tydde på berättigad självaktning. Bäst det var gick hennes blick över till den andre och det förvånade henne att i honom känna igen en viss mr Hyde, som en gång besökt hennes husbonde och som hon fattat ovilja emot. I handen höll han en grov käpp eller påk, som han lekte med, men han svarade ej ett ord på den gamles fråga, till vilken han lyssnade med illa dold otålighet. Och så bröt han helt plötsligt ut i den häftigaste vrede, stampade med foten, svängde käppen och betedde sig, enligt flickans utsago, som en galning. Den gamle herrn tog ett steg baklänges och tycktes bli mycket överraskad samt litet stött. Då mr Hyde märkte det, förlorade han all behärskning och slungade honom till marken. I nästa ögonblick trampade han med aplikt raseri på sitt offer och lät en skur av käppslag falla över det, varvid benen hörbart knäcktes och kroppen kastades ut på körbanan. Då flickan såg och hörde allt detta fasaväckande svimmade hon.
Klockan var två då hon åter kom till sans och tillkallade polis. Mördaren hade längesedan försvunnit, men hans offer låg mitt i gränden, otroligt massakrerat. Käppen, med vilken ogärningen begåtts, var visserligen av något sällsynt, mycket segt och hårt träslag, men hade på grund av de med omänsklig grymhet utdelade slagen blivit avbruten på mitten. Dess ena knäckta hälft hade rullat ner i rännstenen, den andra hade troligen mördaren tagit med sig. En börs och ett guldur fann man på offret, men inga kort eller papper, utom ett förseglat och frankerat brev, som han troligen ämnat gå på posten med och som var adresserat till mr Utterson.
Detta lämnades till juristen följande morgon, innan han stigit upp, och ej förr hade han sett det och fått höra omständigheterna, än han sköt fram underläppen och helt betänksamt sade: »Jag säger ingenting förrän jag sett liket. Detta torde vara mycket allvarsamt. Var god och vänta medan jag kläder mig.» Och med oförändrat allvar förtärde
