kvällen men åter gått sin väg inom mindre än en timme. Däruti låg ingenting underligt. Hans vanor voro mycket oregelbundna, och han var ofta borta. I går var det första gången hon sett honom på nära två månader.
»Verkligen?» sade juristen. »Nu vilja vi se hans rum», och då kvinnan började försäkra, att det var omöjligt, tillade han: »Detta är inspektor Newcomen från Scotland Yard.»
En glimt av skadeglädje skymtade i kvinnans ansikte. »Ah», sade hon, »han har väl råkat illa ut! Vad har han gjort?»
Mr Utterson och inspektorn växlade blickar. »Han tyckes inte vara särdeles populär», anmärkte den senare. »Och låt nu, min snälla gumma, mig och denne herre se oss omkring lite här», tillade han.
I hela huset, där för tillfället den gamla kvinnan ensam residerade, hade mr Hyde endast begagnat ett par rum. Dessa voro dock luxuöst och smakfullt möblerade. Ett skåp var fullt med vinbuteljer, bordssilvret var äkta, duktyget elegant. På väggen hängde en god tavla, troligen, tänkte Utterson, en gåva av Henry Jekyll, som var kännare. Mattorna voro av god kvalitet och behagliga färger, Det märktes likväl att rummen helt nyss blivit genomsökta. Kläder med ut- och invända fickor voro kringkastade på golvet, med lås försedda lådor stodo utdragna och på härden låg en grå askhög, som om en massa papper blivit brända. Ur denna aska krafsade inspektorn fram ryggen på en grön checkbok, som gått fri för elden; käppens andra hälft hittades bakom en dörr, och som detta passade ihop med polismannens misstankar, förklarade han sig synnerligen nöjd. Ett besök på banken, där åtskilliga tusen pund befunnos innestå på mördarens konto, kompletterade hans tillfredsställelse.
»Ni kan lita på att jag får honom fast, herre», sade han till mr Utterson. »Han måste ha tappat huvudet, annars skulle han inte lämnat käppen kvar. Säkert skulle han inte ha bränt checkboken. För honom äro ju pengarna livet. Vi ha ej annat att göra än att invänta honom på banken och granska anvisningarna»
Detta var dock ingen lätt sak, ty mr Hyde hade få bekanta — icke ens den där tjänstflickans husbonde hade sett honom mer än två gånger, och hans familj stod icke att uppspåra; han hade aldrig blivit fotograferad och de få personer som kunde beskriva honom gåvo stridiga uppgifter, som ju ofta plägar vara fallet. Det var bara på en punkt de stämde överens och det var i den där oavvisliga känslan av obestämbar vanförhet, som flyktingen ingav sina betraktare.
Omständigheten med brevet.
Det var sent på eftermiddagen som mr Utterson infann sig vid doktor Jekylls dörr. Han blev genast insläppt av Poole, förd genom köksavdelningen och över en gård, som förr varit trädgård, samt vidare till den byggnad, som ibland kallades laboratoriet, ibland dissektionsrummen. Doktorn hade