ryckt historia», sade mr Utterson och bet sig i fingret. »Antag att det är som ni förmodar, antag att dr Jekyll verkligen blivit — blivit mördad, vad skulle väl kunnat förmå mördaren att stanna kvar? Det där håller inte streck. Det är ju inte sunt förnuft i det.»
»Ni är svår att tillfredsställa, mr Utterson, men jag skall ändå göra det», sade Poole. »Jag skall säga er, att hela den sista veckan har den varelsen som håller till därinne i rummet natt och dag skrikit om något slags medicin, som han inte kunnat få sådan som han velat ha den. Vår husbonde plägade ibland skriva sina rekvisitioner på ett pappersark, som han sedan kastade ut på trappan. Endast sådant har förekommit under den sista veckan. Bara papper och en stängd dörr, och till och med matbrickorna ha fått stå och vänta för att bli insmugglade då ingen funnits i närheten. Varenda dag — ibland två eller tre gånger om dagen — har där legat rekvisitioner och klagomål, och jag har fått springa till alla kända droghandlare i hela staden. Var gång jag kommit hem med medicinen, har jag fått skriftliga order att återlämna den för att den icke varit ren, och var gång har jag fått med mig ny rekvisition, ställd på annan firma. Denna drog är av behovet påkallad, vad den än består av.»
»Har ni på er något av de där papperen?» frågade mr Utterson.
Poole kände efter i fickan och drog fram ett skrynkligt pappersblad, vilket juristen förde närmare ljuset och noga granskade. Dess innehåll var det följande: »Dr Jekyll låter hälsa herrar Maw & C:o. Han kan intyga att deras sista sändning är oren och alldeles otjänlig för hans syfte. År 18— köpte dr J. en tämligen stor kvantitet av herrar Maw & C:o. Han anmodar dem nu att anställa de allra noggrannaste efterforskningar och att, i händelse något ämne av samma kvalitet finnes kvar, genast översända det till honom. Intet avseende fästes vid kostnaden. Sakens vikt för dr J. kan icke överdrivas.» Hittills hade ju skrivelsen hållits i tämligen lugn ton, men här sprätte pennan till och den skrivandes sinnesrörelse brast ut. »För Guds skull, skaffa mig litet av den gamla sorten», hade han skrivit.
»Ett besynnerligt brev», sade mr Utterson och tillade med skärpa: »Hur kommer det sig att ni har det öppnat?»
»Expediten hos Maws blev mycket ond, sir, och kastade det med förakt över till mig», Svarade Poole.
»Ni är väl alldeles säker på att detta är doktorns handstil?» återtog juristen.
»Nog tyckte jag att det var det», sade hovmästaren något buttert och tillade med annan röst: »Men vad betyder handstilen? Jag såg honom ju.»
»Såg ni honom?» upprepade mr Utterson. »Nå, då så!»
»Jo, se, så här var det», sade Poole. »Jag kom helt plötsligt från trädgården in i föreläsningssalen. Han måtte ha smugit sig ut för att titta efter drogen eller också av någon annan anledning, ty den röda dörren stod öppen och han höll till längst bort i salen och letade bland emballaget. Då jag kom in, såg han upp, ropade till och kilade uppför trappan och in i labora-
