laren, som det blir något litet uppehåll. Det är det dåliga samvetet som är fiende till all ro. Vartenda steg vittnar om brottsligt utgjutet blod. Men lyssna åter, mr Utterson, pä litet närmare häll — spänn öronen och säg mig, om det är doktorns gång.»
Stegen voro lätta och föreföllo ojämna, fastän de voro så långsamma. De voro verkligen helt olika Henry Jekylls tunga, knarrande gäng. Utterson suckade. »Förekommer aldrig någonting annat än detta?» frågade han.
Poole nickade. »En gång», sade han, »en gång hörde jag gråt.»
»Gråt? Vad vill det säga?» sade juristen, plötsligt gripen av isande fasa.
»Gråten var som en kvinnas eller en förlorad själs», sade hovmästaren, »och jag gick min väg så beklämd att även jag kunnat gråta.»
Men nu voro de tio minuterna utlupna. Poole drog fram yxan ur en halmhög som använts till packning; ljuset ställdes på närmaste bord för att lysa dem vid anfallet, Och med återhällen andedräkt närmade de sig det rum där den outtröttlige alltjämt gick av och an under nattens tystnad.
»Jekyll», ropade Utterson med hög röst, »jag vill nödvändigt träffa dig.» Han gjorde ett ögonblicks paus, men det kom ej något svar. »Jag säger dig helt öppet att våra misstankar blivit väckta så att jag måste och jag skall träffa dig», återtog han, »om inte med godo så med ondo, om inte med ditt samtycke sä medelst den råa styrkans makt»
»Utterson», svarade rösten inifrån, »var barmhärtig för Guds skull!»
»Det där är inte Jekylls röst, det är Hydes», skrek Utterson. »Ned med dörren, Poole!»
Poole svängde yxan över axeln. Slaget skakade byggningen och den röda bojdörren knarrade i låset och gångjärnen. Ett hemskt anskri, som framkallat av animal fasa, hördes från laboratoriet. Åter höjdes yxan, åter knakade det i panelen och och dörrposten vacklade. Fyra gånger föll slaget, men virket var segt och hårt, snickeriarbetet förträffligt. Först vid det femte slaget brast låset och den förstörda dörren föll inåt mot mattan.
Angriparna, häpna över det buller de ställt till och den tystnad som därpå följt, ryggade ett steg tillbaka och tittade sedan in. Framför deras ögon låg rummet i det lugna lampskenet, en trevlig eld brann på härden, tekitteln sjöng sin tunna melodi, ett par lådor stodo utdragna, på arbetsbordet lågor några väl ordnade papper och närmare elden var tebordet dukat. Det fridfullaste rum i världen, skulle man sagt vid första anblicken och det alldagligaste i London, om man undantagit de med kemikalier fullsatta glasskåpen.
Men mitt på golvet låg en död man i vriden ställning, och det ryckte än i hans lemmar. De närmade sig på tå, vände honom på rygg och sågo framför sig Edward Hydes ansikte. Han var klädd i kläder som voro alldeles för stora för honom. Ännu rörde sig anletsdragen med skenbart liv, men livet hade alldeles slocknat och till följd av den i hans hand krossade flaskan och bittermandels-
