Skåpet med märket E dyrkades upp och jag tog lådan, lät fylla den med halm och binda om den med ett skynke, varefter jag förde den med mig till Cavendish Square.
Här tog jag mig för att undersöka innehållet. Pulvren voro ganska väl inlagda, men icke med den noggrannhet som utmärker farmacevten, så att det märktes, att Jekyll själv gjort det, och då jag öppnade ett av omslagen fann jag vad som syntes mig ett enkelt kristalliniskt salt av vit färg. Flaskan, till vilken jag sedan övergick, var ungefär till hälften fylld med en blodröd vätska, som verkade i hög grad stickande på luktsinnet och tycktes mig innehålla fosfor och litet flyktig eter. Beträffande de övriga ingredienserna kunde jag ej göra några gissningar. Boken var en vanlig anteckningsbok och innehöll föga annat än data. Dessa omfattade en period av många år, men jag observerade, att anteckningarna upphört för nära ett år sedan och det helt tvärt. Här och där var en kort anmärkning fogad till ett datum, vanligen endast ett enda ord. »Fördubblad» förekom på omkring sex ställen bland flera hundra och en gång, i början av förteckningarna lästes orden: »totalt misslyckat!» åtföljda av åtskilliga utropstecken. Allt detta eggade visserligen min nyfikenhet men sade mig föga av bestämt innehåll. Här förelåg en flaska med en viss tinktur, en papperspåse med ett visst salt och förteckning på en serie experiment som, i likhet med många andra av Jekyll anställda sådana, icke lett till något resultat av praktiskt gagn. Hur kunde väl förekomsten av dessa artiklar i mitt hus beröra min överspända kollegas heder, förstånd eller liv? Om hans budbärare kunde gå till det ena stället, varför icke till det andra? Och även om man därvidlag kunde tänka sig något hinder, varför skulle denne herre i hemlighet mottagas av mig? Ju mera jag tänkte på det, desto mera övertygad blev jag om att här förelåg ett fall av sinnessjukdom, och fastän jag tillsagt mina tjänare att gå till vila laddade jag en gammal revolver för att till en viss grad vara beredd på självförsvar.
Tolvslaget hade knappt förtonat över London förrän portklappen på min port helt sakta lät höra sig. Jag gick själv och öppnade, och fann en liten man, som smugit sig in bakom portikens pelare.
»Kommer ni från dr Jekyll?» frågade jag.
Han bejakade frågan med en tvungen åtbörd, och då jag tillsade honom att komma in, såg han sig först om och stirrade utåt squarens mörker. En polisman höll till i närheten och gick framåt med avtäckt blindlykta. Vid åsynen härav tyckte jag, att min besökare ryckte till och fick mera bråttom.
Jag medger att dessa detaljer på ett obehagligt satt frapperade mig och då jag följde efter mannen in i det ljusa mottagningsrummet, höll jag ena handen på mitt vapen. Här kom jag äntligen i tillfälle att se honom riktigt. Så mycket var då säkert, att jag aldrig sett honom förr. Han var, som jag sagt, kortväxt, och vad som tillika slog mig var det vedervärdiga uttrycket i hans ansikte, den egendomliga sammansättningen av stor muskulös rörlighet och skenbar kroppslig svaghet samt — sist men icke minst — det subjektiva obe-
