Vad han under den närmast följande timmen berättade mig, kan jag inte förmå mig att nedskriva. Jag såg vad jag såg, hörde vad jag hörde och min själ vämjdes därvid. Och dock, sedan nu den där synen förbleknat, frågar jag mig, om jag tror på den och kan icke svara på den frågan. Mitt liv är skakat i sina rötter; sömnen har övergivit mig; den dödligaste fasa förföljer mig dag och natt; jag känner att mina dagar äro räknade och att jag måste dö. Och dock skall jag dö som tvivlare. Vad angår den moraliska uselhet, som den där mannen — låt vara under ångerns tårar — avslöjade för mig, kan jag ej ens i minnet dröja därvid utan avsky. Jag vill bara säga ett, Utterson, men, om du kan förmå dig att tro det, skall det vara mer än nog. Den varelse som den där natten smög sig in i mitt hus var enligt Jekylls egen bekännelse känd under namnet Hyde och efterlyst i varenda vrå av landet som Carews mördare.
Henry Jekylls fullständiga framställning av fallet.
Jag föddes år 18— till en stor förmögenhet, hade dessutom förträffliga anlag, var av naturen ganska flitig, satte värde på hederliga och goda människors aktning, och man skulle väl tycka, att jag ägde garantier för en ansedd och distingerad framtid. Mitt värsta fel var ej annat än ett visst inneboende överdåd i fråga om nöjen, någonting som utgjort mångas lycka men som jag fann svårt att förlika med min djupt liggande önskan att bära huvudet högt och inför allmänheten uppträda med mer än vanligt allvar. Följden var, att jag dolde mina nöjen och att jag, då jag nådde mognare år och började se mig om samt reflektera över mina utsikter och min ställning i världen, redan gjort mig skyldig till en djupgående dubbelhet. Mången skulle ha skrutit över sådana snedsprång som jag begått, men på grund av de höga ideal jag uppställt, betraktade och dolde jag dem med en nästan sjuklig känsla av blygsel. Det var således mera den fordrande beskaffenheten av mina syften än någon synnerlig moralisk förnedring som gjorde mig till vad jag var och som fördjupade den klyfta, som skiljer det godas och det ondas områden i människans dualistiska natur. Jag drevs också härvidlag att reflektera djupt och ingående över den livets hårda lag som ligger vid religionens rot och ger upphov till så mycken sorg. Ehuru jag gjorde mig skyldig till dubbelspel, var jag ingalunda en skrymtare; jag menade vad jag gjorde på båda hållen. Jag var icke mera mig själv då jag skakade av allt tvång och kastade mig i skamliga nöjen än då jag i dagsljuset arbetade på befrämjandet av kunskap och lindring av sorg och lidande. Och det hände sig, att riktningen av mina vetenskapliga studier, som helt voro ställda på det mystiska och spekulativa, reagerade och kastade ett skarpt ljus över denna vetskap om den ständigt pågående striden i mina lemmar. Med varje dag och från båda sidorna av min intelligens, den moraliska och den intellektuella, närmade jag mig således så småningom den san-
