ning, till följd av vars delvisa upptäckt jag blivit dömd till ett så förfärligt skeppsbrott. Jag syftar på att människan i verkligheten icke är en utan två. Jag säger två, emedan beskaffenheten av min egen kunskap icke överstiger den punkten. Andra skola komma efter mig, andra skola gå om mig i samma riktning, och jag vågar framkasta som gissning, att människan till sist skall bli känd som en blott sammansättning av mångahanda oförenliga och av varandra oberoende varelser. Till följd av mitt livs beskaffenhet fortgick jag ofelbart åt ett och endast åt ett håll. Det var på den moraliska sidan och i min egen person jag lärde inse människans genomgående och primitiva dualism. Jag insåg, att om jag kunde sägas vara den ena av de båda naturer som stredo på mitt medvetandes område, så var det för att jag i grund och botten var båda, och från tidiga år, redan innan mina vetenskapliga upptäckter kommit mig att ana den blotta möjligheten av ett sådant mirakel, hade jag vant mig att i mina vakna drömmar med nöje sysselsätta mig med skiljandet av dessa element. Om de bara var för sig kunde inrymmas i skilda identiteter, skulle livet bli befriat från allt som var outhärdligt; den orättfärdige fick vandra sin väg fram, befriad från sin mera rättfärdige tvillingbroders mödor och samvetskval, och den rättfärdige kunde med trygghet och lugn vandra sin väg uppåt, görande allt det goda han fann nöje i och ej längre utsatt för vanära och penitens genom det närliggande ondas inverkan. Det var mänsklighetens förbannelse, att dessa oförenliga bördor voro på detta sätt sammanknippade — att dessa polariska tvillingar ständigt skall ligga i strid med varandra. Hur skulle de kunna bli skilda åt?
Så långt hade jag hunnit i mina reflexioner, då ett sidoljus från laboratoriebordet började lysa över frågan. Jag började varsebliva, och det klarare än någon före mig framställt saken, jag började varsebliva den skälvande okroppsligheten, den dimlika översinnligheten i det skenbart så solida omhölje varuti vi vandra här på jorden. Jag fann, att vissa medel hade förmåga att rubba och rycka undan denna köttets klädedräkt, likt vinden, då den lossar tälthyddans draperier. Av två goda skäl vill jag icke fördjupa mig i den vetenskapliga delen av min bikt. Det första är att jag fått lära, att livets ansvar och börda äro för alltid fastgjorda vid människors skuldror och att om försök göras att kasta av dem, komma de åter med mera främmande och mera plågsamt tryck. Det andra skälet är, att, som min berättelse alltför tydligt kommer att lägga i dagen, mina upptäckter ha varit ofullständiga. Vare det nog sagt, att jag icke endast i min naturliga kropp såg en blott utströmning och avglans av vissa beståndsdelar som bildade min ande, jag lyckades också tillverka en drog, medelst vilken dessa krafter skulle bli avsatta från sitt övervälde och ersättas av en annan gestalt och ett annat utseende — för mig icke mindre naturliga, för att de voro uttryck för och präglades av min själs lägre element.
Jag tvekade länge innan jag underkastade denna teori praktikens prov. Jag visste mycket väl, att jag riskerade livet, ty en drog, som så väldigt skakade och kontrollerade identitetens grundvalar,
