som jag beskrev för dem, skulle ha fritt tillträde till mitt hus vid squaren. För att undvika missöden avlade jag besök därstädes och gjorde mig känd under min andra skepnad. Och så satte jag upp det där testamentet, som du hade så mycket att invända mot, så att om någonting hände mig i doktor Jekylls person, skulle jag utan pekuniär förlust övergå i Edward Hydes. På så sätt, enligt min egen övertygelse förskansad på alla håll, började jag draga fördel av de sällsamma företrädesrättigheterna i min ställning.
Förr i världen ha män lejt banditer att utföra deras brott, under det att deras egna personer och deras anseende varit skyddade. Jag var den förste som gjorde något dylikt för sina nöjens skull. Jag var den förste som i allmänhetens ögon kunde uppträda med en stark prägel av aktningsvärdhet och sedan i ett ögonblick, likt en skolpojke, kasta av mig detta långods och störta mig huvudstupa i frihetens hav. För mig i min ogenomträngliga kappa var dock tryggheten fullständig. Tänk bara på det — jag fanns ju inte ens till! Om jag bara kilade in genom dörren till mitt laboratorium och fick ett par sekunder på mig att blanda och svälja drycken, som alltid stod i beredskap, så skulle Edward Hyde, vad han än gjort, dunsta bort som imman på. en spegel, och i hans ställe skulle vid midnattslampan i studerkammaren sitta Henry Jekyll — en man som med fog kunde skratta åt alla misstankar.
De nöjen jag i min förklädnad skyndade att söka saknade, som jag sagt, värdighet. Ett hårdare uttryck vill jag knappt begagna. Men i Edward Hydes händer började de antaga monstruösa former. Då jag återvände från dessa utflykter häpnade jag ofta över mitt å en annans vägnar ådagalagda fördärv. Denna tjänsteande, som jag framkallade ur min egen själ och skickade ut ensam att göra vad honom behagade, var en varelse av inneboende ondska och nedrighet. Varje hans handling och tanke hade jaget till medelpunkt; han hämtade med djurisk glupskhet nöje av andras plågor och han var obeveklig, som om han varit av sten. Henry Jekyll stod ibland handfallen gentemot Edward Hydes gärningar, men situationen undandrog sig vanliga lagar och lossade försåtligt samvetets band. Det var ju i alla fall Hyde och endast Hyde, som var den brottslige. Jekyll hade inte försämrats. Han vaknade, skenbart oskadd, till sina goda egenskaper och, om möjligt var, skyndade han att upphäva det onda Hyde gjort. På så sätt sövdes hans samvete.
Jag har ej för avsikt att inlåta mig på detaljerna av det onda, varmed jag översåg, ty jag kan inte ens nu gå in på att jag begick det. Jag vill bara påpeka de förebud och de på varandra följande steg, med vilka mitt straff närmade sig. Jag råkade ut för ett äventyr, som jag bara vill nämna, emedan det icke hade några följder. En handling av grymhet mot ett barn väckte en förbipasserandes vrede emot mig. Häromdagen kände jag i mannen igen en släkting till dig. Läkaren och barnets anhöriga gjorde gemensam sak med honom, och jag började frukta för mitt liv. Till sist måste Edward Hyde för att stilla deras rättmätiga förtrytelse taga dem med sig hem till
