och en kropp, som icke syntes stark nog att omfatta livets ursinniga energi. Hydes krafter tycktes ha tilltagit i samma mån som Jekylls sjuklighet, och det hat som nu skilde dem åt var för visso lika starkt på båda hållen. Vad Jekyll beträffar, kunde det betecknas som en vital instinkt. Han hade nu sett den fulla vanskapligheten hos den varelse, som med honom delade några av medvetandets fenomen, och han var hans medarvinge till döden. Förutom dessa föreningsband, som i och för sig utgjorde den bittraste delen av hans olycka, tänkte han sig Hyde, trots dennes livskraft, som någonting ej blott helvetiskt, utan även oorganiskt. Detta var det förfärliga, detta att avgrundens dy tycktes uppgiva rop och tala med röster; att det amorfa stoftet gestikulerade och syndade, att det som var dött och formlöst skulle tillvälla sig livets förrättningar. Och så det, att denna fasaväckande företeelse skulle vara bunden vid honom närmare än en hustru, närmare än ett öga, ligga inburad i hans kropp, där han hörde den mumla och kände den streta för att bli född. Och så det, att den i varenda svag stund och under slummerns omedvetenhet övermannade honom och avsatte honom från livet. Hydes hat mot Jekyll var av ett annat slag. Hans rädsla för galgen drev honom till ständiga självmordsförsök och till att återgå till sin underordnade ställning av del i stället för per- son. Men han avskydde denna nödvändighet, han avskydde den modlöshet som nu utmärkte Jekyll och han harmades över den ovilja varmed han själv betraktades. Härav förklarades de aplika spratt han spelade mig, då han t. ex med min egen handstil nedskrev hädelser i mina andaktsböcker, brände min fars brev och förstörde hans porträtt. Om han inte varit så rädd för döden, skulle han för länge sedan ha tagit livet av sig för att draga mig med i undergången. Men hans kärlek till livet är underbar. Jag går än längre. Jag, som mår illa och fryser bara jag tänker på honom, erfar ett visst medlidande då jag erinrar mig den häftiga styrkan av denna passion och vet hur han fruktar min förmåga att genom självmord göra slut på honom.
Det tjänar ingenting till och jag har inte heller tid att draga ut på denna beskrivning. Vare det nog sagt, att sådana plågor som mina har ingen annan lidit, och likväl tillförde dem vanan — jag vill icke kalla det lindring men en viss själslig förhärdelse, en viss hopplöshetens resignation, och mitt straff hade kunnat fortgå i åratal, om jag icke drabbats av ännu en olycka, som på ett avgörande sätt skilt mig från mitt eget ansikte och min egen natur. Mitt förråd av det där saltet, som aldrig ökats efter dagen för mitt första experiment, började tryta. Jag skickade efter en ny sats och blandade drogen. Bubblingen började, den första färgförändringen ägde rum, men — icke den andra. Jag tömde drycken och den hade ingen verkan. Poole kan intyga, hur jag låtit genomsöka London. Men förgäves! Jag är nu övertygad om att mitt första förråd var orent, och att det var denna icke kända orenhet, som gjorde drogen verksam.
Omkring en vecka har förgått och jag slutar denna redogörelse under inflytande av det sista av de gamla pulvren. Detta är, såvida icke ett under
