sker, följaktligen sista gången som Henry Jekyll kan tänka sina egna tankar eller se sitt eget ansikte — nu så förändrat — i spegeln. Jag får heller icke uppskjuta att avsluta denna skrivelse, ty om den hittills undgått att bli förstörd, år det till följd av så väl stor försiktighet som mycken tur. Skulle jag råka ut för förändringens kval under det att jag skriver, kommer Hyde att slita papperet i stycken, men om någon tid förflutit sedan jag avslutat detta dokument, kommer troligen hans underbara själviskhet och stora skarpsinnighet att rädda det undan hans aplika ondska. Den dom som närmar sig oss båda har dock redan förändrat och krossat honom. Om en halvtimme, då jag åter och för beständigt iklätt mig den avskydda gestalten, vet jag, att jag skall sitta huttrande och gråtande i min stol eller också med till ytterlighet spänd hörsel vandra fram och tillbaka i detta rum — min sista jordiska tillflykt — och lyssna efter varje hotande ljud. Kommer Hyde att dö på schavotten? Eller skall han i sista ögonblicket ha mod att frigöra sig? Gud allena vet det. Mig gör det detsamma. Denna timme är min verkliga dödsstund och vad som därpå följer rör en annan än mig. Då jag nu lägger ifrån mig pennan och går att försegla min bikt, anser jag att det är slut med den olycklige Henry Jekylls liv.