Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs

gick in och kom snart tillbaka med tio pund i guld och en check ställd på Coutts att erlägga till innehavaren och undertecknad med ett namn, som jag inte vill säga, fastän det är en av poängerna i min historia. Det var i alla fall ett mycket väl känt namn, som ofta ses i tryck. Summan var styv, men namnet kunde stå för mer än så, om det var oförfalskat. Jag tog mig friheten att för den gunstig herrn påpeka, att hela affären föreföll apokryfisk och att i det verkliga livet en man icke plägar att klockan fyra på morgonen gå in genom en källardörr och komma tillbaka med en annan persons check på hundra pund. Men han lät sig icke bekomma. “Var ni lugn”, sade han, “jag stannar kvar hos er tills banken öppnas och lyfter då själv summan.” Och så begåvo vi — doktorn, den lilla flickans far, vår vän och jag — oss av hem till mig och tillbragte där återstoden av natten. Efter frukosten följande dag gingo vi tillsammans till banken. Jag presenterade själv checken och sade, att jag hade all anledning att tro den vara förfalskad. Men det var den icke. Den var äkta»

»Hm, hm», sade mr Utterson.

»Jag ser, att du fått samma intryck som jag», sade mr Enfield. »Ja, det år en ful historia, ty den där mannen är en karl som ingen skulle velat befatta sig med, en avskyvård figur, och den person som utfärdade checken är ett mönster av rättfärdighet, till råga på saken vitt berömd för sin välgörenhet. Förmodligen ett utpressningsfall — en hederlig karl, som får umgälla ett snedsprång från ungdomstiden. Skandalhuset kallar jag därför det där huset med porten. Allt förklaras likväl icke genom den utläggningen», tillade han och överlämnade sig åt tysta funderingar.

Ur dessa väcktes han av mr Utterson, som helt tvärt frågade: »Och du vet inte, om den som utfärdade checken bor där?»

»Skulle man kunna tro det?» genfrågade Enfield. »Jag råkar dessutom känna hans adress. Han bor vid en square.»

»Och du har inte gjort några förfrågningar angående — huset med porten?» sade mr Utterson.

»Nej, det har jag inte», löd svaret. »Av grannlagenhet har jag underlåtit det. Det bjuder mig emot att anställa förfrågningar. Det är som att sparka till en sten. Man sitter helt lugnt uppe på en kulle, stenen rullar i väg och sätter andra stenar i rörelse. Bäst det är, träffar den huvudet på någon beskedlig gammal kurre, den man minst kunnat misstänka, där han sitter i sin trädgård, omgiven av de sina, och familjen måste ändra namn. Nej, jag har tagit för regel att ju konstigare en sak ser ut, desto mindre frågar jag.»

»En mycket god regel», sade juristen.

»Men själv har jag granskat platsen», fortfor mr Enfield. »Ett boningshus kan det där knappt kallas. Det har ingen annan port, och ingen annan går in och ut där än herrn i min berättelse. I första våningen äro tre fönster som vetta åt gården — i bottenvåningen finns det inga. Fönstren äro alltid stängda men rena. Och så finns det en skorsten ur vilken det för det mesta ryker, så att någon måste i alla fall bo där. Säkert är det likväl inte, ty byggningarna äro så sammanträngda kring