96
Att papperspaketet under den oreda, som, då prinsessan lemnade Ehk, uppstod på gatan, tappades af Louise och upptogs af den alltid uppmärksamt spanande Vincent, lärer läsaren icke kunnat undgå att sjelf sluta sig till.
ÅTTONDE KAPITLET.
Fortsättning från föregående.
— Som herr baron redan märkt, yttrade Vincent vidare, innehåller denna skrifvelse en egenhändigt uppsatt, kort biografi af Ehk.
— Läs, jag hör!
Vincent läste.
— Mina dagar skrida till sitt slut. Fattigdom och samvetsqval förtära mina krafter. Behofvet att bikta har gripit mig med en oemotståndlig magt. Mitt hjerta lemnar mig ingen ro. Det vill uttömma sig i ord, ord, ord, och sedan brista. Jag är född i Nyland, nära Surilla, en betydande egendom, som tillhört riksrådet Reuterholm. Vid den tid min lefnad egentligen fick någon betydelse, uppehöll sig hans yngste son, Gustaf Adolf, jemte en hans vän och lärare, en äldre officer vid arméens flotta, vid namn Döring, hemma på Surilla. Riksrådets son var omkring sexton år. Döring deremot mellan trettio och fyrtio. Sjelf var jag tjugofem år. Jag var icke vän med någon af dem. Jag var fattig. I min själ lekte redan ärelystna drömmar. Jag ville ut, ville blifva något, men jag saknade alla medel dertill. På ett litet arrendehemman i grannskapet fans en ung flicka, Malwa.
Vid detta namn spred sig en stråle af hjertlig mildhet öfver Reuterholms ansigte. Denna förändring undgick ej Vincent.
— Ni kände henne, anmärkte han.
— Mycket väl. Vi voro lekkamrater som barn. Det var en lycklig tid, det. Hon var skön och ljuf som den finska flickan oftast är; men vidare!
Vincent fortfor:
— Outsläcklig var min förtrytelse öfver att ej kunna täfla hvarken med den unge Reuterholm eller med Döring; förtrytelsen öfvergick småningom till bitterhet. Då beslöt jag att åtminstone söka slå dem ur brädet hos Malwa, till hvilken jag märkte att de närmade sig. Men äfven det misslyckades, och min bitterhet blef hat. I mitt af förvillelser förvridna hufvud funderade jag endast på planer att hämnas. Händelsen hade ett par år tidigare sammanfört mig med en ung fänrik Cosswa. Det var en ung, ädel, ståtlig yngling. Af blotta hans yttre kunde man ana, att han väntades af en lysande framtid. Under det han verkstälde åtskilliga rekognosceringar i finska skärgården 1770—71, blef jag i till-
