fälle att göra honom några tjenster. Jag anförtrodde honom min böjelse för krigstjensten. Så kom året 1772. Jag hade nyss fått ett afslag af Malwa och brann af vrede och förtrytelse. En afton, då jag minst anade det, inträdde Cosswa till mig.
— Vill ni förtjena er en officers-fullmagt? tillsporde han mig.
Med ett utrop af hänryckning hoppade jag upp ur sängen.
— Ni är nu i tillfälle att göra er konung en stor tjenst.
— Befall!
— Stora händelser vänta oss, men klokheten bjuder försigtighet. För ögonblicket gäller det att fängsla riksrådet Reuterholm.
Jag störtade till hans fötter. Jag fick hämnas och belönas i min hämd. Lika ursinnig som jag förut varit i min förtviflan, var jag nu i min glädje.
Snart var planen uppgjord. Bekant på slottet, lemnade jag alla nödvändiga upplysningar, och inom några få timmar var riksrådet i vårt våld. Hvad mitt vilda, af häftiga lidelser sönderslitna hjerta njöt, då jag fick hviska i de tvänne vännernas öron: detta är mitt verk!
Kort derefter blef jag anstäld vid arméens flotta. Efter den gård, Ringsta, der jag var uppfödd, kallade jag mig »af Ringstaholm». Djerf och dristig, brinnande af begär att göra en snabb lycka, utmärkte jag mig till mina förmäns nöje. Min hemort återsåg jag aldrig mera. Jag glömde den på samma gång jag glömde Malwa. Tiden och händelsernas gång dödade det personliga hat, som brann i mitt hjerta; men, ehuru i andra gestalter, rasade samma lidelser ännu der. Jag ville framåt och uppåt; och jag trodde att man ej erkände mina tjenster och förtjenster så, som man borde. Aderton långa år försvunno. Under denna tid återsåg jag hvarken Reuterholm eller Döring. Under den för flottan olyckliga dagen i Wiborgska viken var jag kommenderad på den jakt, hvarpå konung Gustaf följde skärgårdsflottans rörelser. I den förtviflade ställning, hvari snart allt befann sig, föreslog jag konungen en manöver, som jag efter kloka beräkningar ansåg nyttig; men mitt förslag blef afvisadt med förakt. Kamraterna logo. Jag kände förolämpningen djupt i min själ. Jag svarade häftigt, och man arresterade mig. En timme senare blef jag fri, men hade redan svurit att hämnas.
Ombord på fartyget var äfven Döring. Då jag träffades af konungens onåd, föll hans blick på mig. Jag tyckte att han log, och jag kände, huru min själ dervid åter genomkorsades af alla ljungeldar från min ungdomstid.
Konungens djerfhet förde honom in, der striden var häftigast. Jakten tog läck, och konungen tvingades att gå ombord på ett mindre fartyg. Bland de officerare, som följde honom, voro Döring och jag. Manligt kämpande mot faran, bringad till det yttersta, färdig att hvarje ögonblick falla i fiendens våld, förtrodde konungen några vigtiga papper till en officer ombord. Jag kände ej honom… tillfälligheten hade fört
