98
oss tillhopa på samma däck… men efter en stund såg jag dem i Dörings hand.
En tanke glimmade till i min själ.
Papperen voro naturligtvis af den största vigt, och var det väl omöjligt att på något sitt bemägtiga mig dem. Tanken blef handling. Det förvirrade tillstånd, hvari allt befann sig, gynnade mig. Snart tillhörde mig äfven dessa papper, eller åtminstone en del af dem.
Jag njöt redan en satanisk glädje vid föreställningen af konungens vrede och Dörings förtviflan, när han upptäckte hvad han förlorat.
Men jag fick aldrig se det, ty i samma stund blef jag kommenderad att taga befälet på ett fartyg, hvars chef stupat.
Svenska flottans nederlag var fullständigt, och det var med plats en del räddade sig till Sveaborg.
Men vi hämnades vårt nederlag.
Bataljen vid Svensksund den 9 Juli eger få motbilder i krigshistorien; Sverige eger intet mera lysande blad i sina häfder, och Ryssland intet mera mörkt.
Bland våra troféer prunkade den stora kejserliga flaggan, hvars fläkta örn höll fyra haf i sina klor.
Våra krigares glädje och jubel ville då också aldrig taga slut. Men under det alla andades fröjd och segerglädje, marterades jag af en läkares dissektionsknif. Jag hade blifvit sårad… illa sårad… i min venstra sida.
Mitt lif räddades, men jag måste taga afsked.
Man hängde en tapperhetsmedalj på mitt bröst och glömde mig.
Kriget uppfostrar starka och våldsamma passioner, framkallar råhet och vildhet i sederna, väcker och underhåller de gröfre djuriska begären inom oss. Van vid ett äfventyrligt lif, fortsatte jag det äfven, och jag sökte slå mig fram, ehuru jag egde intet. Det gick också derefter.
Af brist på ett verkligt hem beslöt jag att resa, till fots förstås. Sistlidne höst befann jag mig i mellersta Sverige.
Man berättade mig att en gammal tapper sjöofficer bodde i grannskapet.
De tappre känna alltid hvarandra, och utan att vidare spörja hvem han var, begaf jag mig till stället; men huru förvånad blef jag ej, då jag inträdde i salen och fann Döring och Malwa framför mig.
Ingendera af oss var nu mera ung. Döring var redan ålderstigen.
Vid deras åsyn kände jag, huru jag blygdes, och var nära att aflägsna mig, då Döring vänligt och gästfritt utsträckte sina armar emot mig. Och jag… jag var nog förhärdad att störta i hans famn. Hvarken Malwa eller han hade genomskådat mig; inför den förra var jag blott en försmådd älskare, inför den senare en tapper krigare. Mycket var äfven glömdt.
Riksrådet Reuterholms arrestering ansågs såsom ett pligtskyldigt offer åt konung Gustaf.
