Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs

102

— Min gamle vän. Det är en annan sak. Bed honom stiga in.

Det var icke den gamle Döring, utan Sten Mauritz, som inträdde. Reuterholm hade i det öfverspända tillstånd, hvari han befann sig, öppnat sina armar för alt sluta sin väntade ungdomsledare till sitt bröst, då han märkte misstaget.

— Jag har ett bref att aflemna från min far, förklarade Mauritz.

Under det Reuterholm bröt och läste det, fäste Vincent en granskande och genomträngande blick på den unge mannen. Än drogo sig hans ögonbryn tillhopa, än ljusnade åter hans panna; än framskymtade ovilja och hat, än mildhet, nästan vemod. På en botten af strängt allvar hafva sällan inom gränsen af några få ögonblick så många motsatta lidelser skiftat.

— Oaktadt sin framskridna ålder befinner sig er far väl, ser jag, talade Reuterholm. Det gläder mig mycket.

Mauritz bugade sig.

— Han beder mig att låta anställa er vid hofvet. Var förvissad om, att jag skall göra allt, som står i min magt, och betvifla ej att det skall lyckas. Ni vill bli drabant?

— Jag har velat det, herr baron.

— Huru? Ni far velat det?

— Naturligtvis kan man ej vilja bli det, som man redan är.

— Nå, det är sant, men…

Vincent tycktes med förundran lyssna till ljudet af Mauritz’ röst. Han trodde sig hafva hört den förut. Ju mera Mauritz talade, desto mera blef han derom öfvertygad.

— Sent på aftonen för tvenne dagar sedan anlände jag till staden.

— Omkring klockan half elfva eller elfva på aftonen, inföll Vincent.

— Det är sant min herre, men huru vet ni det?

Vincent vände sig bort. Det låg en förebråelse emot honom sjelf i denna nästan ofrivilliga rörelse. Han tycktes nästan säga sig, att han talat i ogjordt väder.

— Då jag i dag, fortfor Mauritz, begaf mig ut för att uppvakta herr baron, mötte jag en af konungens pager i portgången.

— En af konungens pager?

— Som jag säger, herr baron.

— Och denne?

— Öfverlemnade mig en af hans maj:t konungen egenhändigt undertecknad fullmagt att tjenstgöra vid hans drabant-kår.

Denna omständighet syntes framkalla en viss förtrytelse hos Reuterholm.

— Ni måste återsända denna fullmagt, anmärkte han.

Mauritz teg.

— Jag vill ej att någon af mina vänner, allra helst en så nära vän som er far, skall hafva att tacka någon annan än mig för uppfyllandet af sina önskningar.