104
— Han är en invigd broders son, hördes han slutligen säga… kom i håg…
— Något mera nådde ej Mauritz’ öron.
Då de återkommo från sin plats i fönsterfördjupningen, räckte Reuterholm sin hand vänligt åt Mauritz.
— Farväl, min vän, yttrade han, kanske äfven jag framdeles kan göra något för er. Skrifver ni till er gamle far, så helsa honom hjertligt ifrån mig.
Bugande aflägsnade sig Mauritz. Vincent dröjde ännu qvar ett ögonblick.
— Följer ni således mitt råd beträffande baron Armfelt?
— Ja.
— Och rörande Alm?
— Äfven det skall jag följa.
— Ni skall ej ångra det. Alm har alltid åtminstone en stor förtjenst.
— Och hvar består den?
— Han är böjlig som en vidjeqvist, och har en ovanlig skicklighet uti…
— Hvaruti?
— Att förfalska andras stilar.
Så snart Reuterholm blifvit ensam, började han sin vanliga gång fram och åter kring rummet. Länge fortsatte han denna promenad. Under det han var försjunken i sina tankar, hvilade ett dystert moln på hans panna. Hjertat klappade häftigt i hans bröst, liksom hade det velat angifva takten för hans steg. Ändtligen stannade han framför sitt porträtt. Stillatigande betraktade han det en stund.
— De skola falla, dina fiender, sade han slutligen, störtas och förgås. Det står skrifvet på din panna, det står att läsa i dina ögon.
— Ödets bok har en gång, fortsatte han, legat uppslagen framför mig, och ödets bud skola fullkomnas. Min väg har hitintills gått från vester till öster; men hädanefter skall den gå frän öster till vester.
NIONDE KAPITLET.
Blomman. Vincents toilett. Förvandlingen.
Då Mauritz lemnade Reuterholms hus, tog han vägen till slottsbacken. Obekant med hufvudstaden, stannade han för att se, hvilken väg han borde taga. Fängslad af den vackra och fria utsigten, dröjde han i dess betraktande.
