Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs
7

Källardörren öppnades nu, och Marie trippade in.

— Du har fått nya gäster, min snälla Marie, förnäma gäster; jag gratulerar. Du ser också helt glad ut. Säkerligen kommer det att vankas stora drickspengar.

— Ser ni, yttrade Marie och visade dem med ett af glädje strålande ansigte en blank dukat.

— En dukat! För tusan! Och vänd till sin bordskamrat fortfor han: sade jag icke, att här är något vigtigt å färde? Man ger ej bort dukater för ro skull. Derefter vände han sig till Marie och tillade: det der fruntimret, Marie, det är ju en liten bra vacker och intagande qvinna?

— Ja, inte sant! Hvilka ögon, hvilket hår, hvilken växt! Min Gud, hvad hon är vacker!

— Svart, becksvart hår…

— Ljust, menar herr. Ljust och fint som silke.

— Du har rätt, ljust ja! ovanligt ljust. Men hvad det klär henne! Den der ene herrn ser ej heller illa ut.

— En präktig, ståtlig karl. Så skulle ni också se ut.

— Din lilla skälm! Skulle du tycka om mig då?

— Det har jag ej sagt; men herrn skulle då ha stort skäl att tycka mera om sig sjelf, än herrn nu kan ha.

— Du känner väl herrskapet deruppe?

— Förstås.

— De ha således varit här förr?

— Visserligen; ett par, tre gånger.

— Och alltid kommit lika sent som nu, lika hemlighetsfullt?

— Hemlighetsfullt? Hvad vill ni säga dermed?

— Jag vill säga, så här dags och i hyrvagn?

— Än sedan då? Men hindra mig ej nu längre med onödigt prat; jag måste skynda på med téet.

— Säg mig endast namnet på den der långa, resliga karlen, och du slipper mig genast.

— Namnet! min sann jag det känner. På värdshus bryr man sig ej om hvad folk heter, endast om… om drickspenningarne.

Marie, som nu fått i ordning tébrickan med koppar och tékök, gjorde sig färdig att aflägsna sig.

— Dröj ett ögonblick, bad vårt födgeni. Vill du förtjena en dukat till, Marie?

— Af herrn, nej!

— Hör på mig. Den der brickan med ljus och koppar och så vidare är mycket för tung för dig. Du kan falla i trappan och slå sönder alltsammans.

— Ingen fara. Jag är van vid trappan.

— Vill du, så hjelper jag dig att bära upp den,

— Herrn?

— Som jag säger.