108
Här och der såg man märken efter en bruten försegling. En afklippt segelgarnsände låg bredvid.
— Man fördömer slumpen, yttrade han, under det han upptog paketet och vägde det i sin hand; i försynens namn afgör den likväl våra öden.
Han öppnade paketet; med ett mörkt leende, vittnande om tvetydig tillfredsställelse, genomgick han papperen. Framför allt fäste han sin uppmärksamhet vid några af dem.
— De äro äkta, rigtiga, lagliga, yttrade han derefter och inlade dem åter i paketet. Egandet af dem gör mig nästan lycklig, och likväl bevittna de endast min olycka. Hvilket underligt ting är icke vårt hjerta!
Läsaren återfinner här Ehks efterlemnade papper.
— Jag mäste skrifva till henne; men nej, hon må lida. Lidandet gör hvarje brottsling godt. Det är en skärseld, bakom hvilken himmelen ligger.
— Har hon dock icke lidit nog? ack jo! jag mäste skrifva.
Snart satt han framför skrifbordet.
»Min vän!» skref han, »jag har funnit hvad jag så länge sökt. Papperen ligga nu framför mig. De äro uppsatta i fullkomligt laglig ordning. Du vet att jag förstår mig derpå. Ännu mera, min vän! Omständigheterna hafva till och med fört din så länge saknade, jag kan nästan säga förlorade son i min väg. Jag har sett honom, talat vid honom. Hans utseende är friskt och manligt, hans hjerta godt och ädelt. Hans åsyn skall glädja dig, ehuru den smärtar mig. Ve mig, att hvad som kan utgöra din ära, endast är min vanära. Beslut nu sjelf om hvilka mått och steg, som böra tagas, och huru man bör inleda hans framtid. Jag skall veta att så ställa mig här, att jag känner allt, utan att någon känner mig, att jag har händelserna i min hand, utan att jag sjelf ligger i någons. I närvarande stund finnes i allmänhet blott tvenne vigtiga personer, Reuterholm och den, som du väl vet att jag ej gerna nämner, åtminstone för dig. Några den förre rörande hemliga papper, som jag äfven öfverkommit, binda honom fullkomligt vid mma råd.»
Så snart han slutat skrifvelsen, förseglade han den jemte några andra handlingar.
Hans anletsdrag sammandrogos härunder af ett dystert lidande. En vild höghet flammade ur hans öga. Det var lågan ur vulkanen i hans hjerta, som ett ögonblick flammade till i denna krater.
— Nu till toiletten, afbröt han sig hastigt.
— Nå, Cazal, tilltalade han den gamle trotjenaren, som väntade honom, har du mottagit några bref?
— Dessa, herre!
Vincent bröt det ena efter det andra, under det den gamle aftog honom den svarta peruken och påsatte honom en efter den tidens sed väl pudrad, på hvardera sjdan med dubbla upprullade lockar och med
