sidenpung och rosett försedd peruk. Under tjenarens hand förändrade sig äfven de mörka ögonbrynen i ljusgrå färg; hvaremot det bleka, nästan likbleka ansigtet erhöll en friskare, rödblommigare skiftning. Förvandlingen var så fullständig, att man omöjligt i den vänlige och elegant utstyrde gubbe, som man nu såg framför sig, skulle kunna ens ana Vincent, hvilken, ehuru icke ung, dock egde ett ansigte fullt af starka uttryck, ur hvilka en bitter och dyster karaktär samt ett lidelsefullt hjerta företrädesvis framstodo.
Då Vincent läste brefven, smålog han.
— De äro verkligen nästan för fullständiga, dessa rapporter, yttrade han. Men det skadar ej. Har du haft några besök?
— Endast öfverjägaren hos öfverståthållaren baron Armfelt har varit här.
— Nå-å?
— Baron tänker sig i afton till fröken Rudensköld.
— Hertigens kammartjenare har ej synts till på länge?
— Icke på åtta dagar. Han är ännu litet kruserlig af sig, den herrn.
— Nå, nå! du har ej heller sett dina vänner på länge. Intet för intet. Se till att hjulen komma i gång igen.
— En middag kanhända?
— Det är din starka sida, jag vet det. En middag således för herrarne, och ett kaffe-rep åt dina damer. Magnifikt, Cazal, förstår du!
— Lita på mig. Vid ett godt middagsbord blir jag ung på nytt, och bland vackra fruntimmer blir jag älskvärd ännu i dag. Er gamle Cazal har lärt sig mycket på senare åren, han.
— Din gamle skalk!
— Säg ärlige skalk, herre, det är ordet. För er är jag ärligheten sjelf, endast skalk med andra.
— Det är bra. Jag tror att jag nu är färdig? Ekipaget väntar väl?
— Ja, nådig herre.
Då Vincent reste sig upp, hördes ljudet af en ringklocka från något af de yttre rummen.
— Hvad vill det säga?
Det ringde åter igen.
— Hvilken häftighet! Se till hvem den otålige är!
Efter en stund återkom Cazal och lemnade Vincent ett bref, som han genast bröt.
— Från hvem? Brefvet saknar underskrift.
— Hertigens kammartjenare var sjelf här med det, men hans tid tillät honom ej att dröja. Han bad mig genast lemna ers nåd skrifvelsen; den var högst angelägen, påstod han. Jag gaf honom två dukater i postporto.
Vincent läste brefvet. Ju längre han kom, desto mera syntes inne-
