Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

110

hållet öfverraska honom. Utan att likväl förlora det vänliga utseende hans ansigte nu antagit, stoppade han skrifvelsen i sin bröstficka.

— Två dukater? sade du.

— Ja, nådig herre. Om underrättelsen också icke var värd så mycket, bör ni erinra er, att det var hertigens förste kammartjenare, som lemnade den.

— Du kunde ha gifvit honom tio utan att ändå ha betalt honom tillräckligt.

Vincent trädde i detsamma fram till den ena trymåen.

— Vishet, mumlade han dervid för sig sjelf, under det han sökte gifva sitt ansigte det mest milda och leende utseende, man säger, att du är en nyckel till verldens alla hemligheter; men man bedrager sig. Du är en nyckel… ja väl… till verldarnes högsta hemlighet, till gudomlighetens;… men till jordens och till menniskornas finnes likväl en långt beqvämare: guldet.

— Det är en hufvudnyckel till statsmannens doldaste förhandlingar, till palatsernas löndörrar, till ränkmakarens finaste intriger, till männens innersta tankar, till qvinnans klappande hjerta. Det är ett Dionysii-öra, vid hvilket likväl oftast endast lidelsen sitter och lyssnar på verldshändelsernas gång.

Emellan hans utseende och ord låg i detta ögonblick mycken motsägelse.




Vår unge drabant hade under sin väntan på Vincents återkomst fördrifvit tiden med att betrakta ett bataljstycke, måladt i raska drag och lifliga färger. Han tyckte att striden fortgick under hans ögon, och han glömde bort Vincents dröjsmål.

Ännu stod han qvar vid taflan, då dörren öppnades och en för honom alldeles obekant person inträdde.

Det var en gammal man med grå, nästan snöhvit peruk, så pudrad var den. Vid hvartdera örat lågo tvenne så omsorgsfullt ordnade lockar, som om han ansett det fulländade i deras form för en bland sitt återstående lifs vigtigaste uppgifter. Man skulle trott dem vara svarfvade, så jemna, så rundade, så lika stora voro de. Den gamle var klädd i hvita silkesstrumpor och blanka skor, försedda med spännen af guld. Äfven de hvita, korta knäbyxorna voro nedom knäet sammanhållna med dylika spännen. Fracken var rikt guldbroderad, med hög uppstående krage. På bröstet bar han ett par ordnar och en månguddig kraschan af silfver. Han gick något framåtlutad, men det tycktes icke vara af ålder, utan ett naturfel, emedan en liten puckel visade sig på hans rygg. Gången var lätt och behaglig, och hans rörelser smidiga. De ljusgrå ögonbrynen gåfvo hans eljest mörka ögon ett mildt, nästan fromt uttryck. Denna mildhet öfverensstämde för öfrigt med den gamles hela öfriga väsende. Ansigtet var rödblommigt och fullt af välvilja. Med ett hjertligt leende gick han Mauritz till mötes.