112
deras far blef grefve, måste resa från Stockholm utan souper, men att en fröken Wrangel, såsom rådsherre-dotter, då blef befald qvar, samt påminte, att fröken Rudensköld var både grefve- och rådsherre-dotter. Konung Gustaf III blef deröfver mycket glad, och befaldes fröken qvar, sedan hon länge suttit i oro.»
Endast detta korta citat karaktäriserar tiliräckligt den tid, hvarom här är fråga. Det vittnar om etikettens allmagt, intrigernas välde, de hjertlösa formernas företräden, men äfven om huru litet den verkligt goda tonens alltid sedliga och sunda bud förstodos, värderades och lyddes. Då en flicka, ännu i sina första år, oskyldig, ren, barnslig på samma gång som skön och intagande, placeras under en gudstjenst bredvid en i fäderneslandets tjenst grånad gubbe, betraktas det såsom ett »redicult spektakel för guds församling.» Hvad skall man tänka derom? Blottar ej denna församling derigenom allt för tydligt sin brist just på det, som den vill gå och gälla för?
Redan vid Gustafs hof strålade fröken Rudenskölds stjerna högt; men först under förmyndare-regeringen blef hon en stjerna af första ordningen.
Hon var ung och snillrik, tjusande och liflig, behaglig och intagande. Ur naturens slösande hand hade hon framgått såsom en ljuf och skön förtrollerska. Vi hafva på Armfelt lämpat Cæsars odödliga ord: veni, vidi, vici. De kunna äfven lämpas på fröken Rudensköld. Utan att vilja förtrolla förtrollade hon, utan att vilja fängsla fängslade hon. Man kunde ej säga hvad det var, som så mycket intog till hennes fördel, emedan det icke var någon särskild egenskap, utan alla i deras behagliga förening. Då hon var tyst, beundrade man henne, då hon talade, förtjustes man. Hennes blick besegrade en, hennes leende gjorde segern ljuf, äfven för den, som hon besegrat. Hon var en vacker och lycklig naturs lekande infall, der hon, omgifven af sina tillbedjare, strålade i sin triumfvagn, dragen af dufvor.
Hon blef, säger vår biograf, »hofvets centralsol». Samtida, som kände henne, och med hvilka vi haft tillfälle samtala, prisa icke blott hennes yttre, utan ännu mera hennes inre, hennes hjerta[1].
- ↑ I äldre arbeten och äfven i sådana, som på senare tider utkommit, har man tillagt henne många fel, till och med brott. Endast stödjande sig på löst sqvaller, har man således berättat, att man på en af Armfelts gårdar i Östergötland — Lindenäs — skulle ha funnit kärleksbref, som ej blott upplyste om en kärlekspant, utan ock om dennes afdagatagande; men innan man antager anklagelsens sanning, torde man böra noga undersöka, huruvida man verkligen fann några bref — än mera kärleksbref — vid den efterspaning, som hertigen lät verkställa vid egendomen. Åtminstone bestrides det ännu i dag af sägner inom orten. Hofvets moral var för öfrigt den tiden ej sträng i dylika fall, utan man tolererade ett kärleksäfventyr såsom ett intressant förhållande eller såsom en romantisk mellansats i hvardagslifvets prosa, mildrad dessutom af en af Gustaf utgifven lag. Emellertid trycktes på hertigens befallning de icke med någon namnteckning försedda breflapparne och utropades offentligt till försäljning på Stockholms torg. I betraktande af att dessa ej undertecknade lappar icke angingo någon staten mera allmänt rörande fråga, får denna åtgärd en så enskildt grym och afskyvärd karaktär
