— Ett törne har trängt djupt in i mitt hjerta, och ur såret har en ros med glödande blad utvecklat sig. Du är ung, Louise, ditt hjärta har ännu icke talat… lycklig du… hvad det säger är så lockande och vackert, hvarje ord är svärmisk poesi, hvarje tanke är en ljuf känsla, hvarje känsla är en suck, och hvarje suck en dröm om en onämnbar sällhet… och ändå, Louise, gör det oss ej lyckliga. Der vi här stå, tycka vi att himmelen tager slut der borta vid kullens rand; vi skynda dit, men, ditkomna, se vi den sluta först vid nästa höjd, och så flyr himmelen oss ständigt. Det är på samma sätt med sällheten. Vårt hjerta lofvar oss den oupphörligt, men håller aldrig sitt löfte. Om du förr eller senare känner, att ditt hjerta börjar klappa oroligt och häftigt, så lägg din hand på det, lugna det, befall det att tystna.
— Men kan man alltid befalla öfver det? Har du sjelf förmått det?
— Nej, nej! men också befaller det nu öfver mig. Jag är ej mera densamma som förr. Då jag var sexton eller sjutton år, satt en vinge vid min fot, skämtet på min läpp, fjäriln gungade i min lock, glädjen log i min blick.
— Du är barnslig, Malla, allt det der är på samma sätt ännu. Hvem kan le som du, skämta som du, intaga och förtjusa som du?
— Du tycker det, och ändå är jag ej här… här… i mitt hjerta… densamma nu som förr. Jag är hemfallen liksom under en magnetisk sömn; jag handlar, tänker, ler, talar, suckar, känner och lider icke mera af mig sjelf, utan endast lydande den magnetiska ström, som utflödar från en annans ledande hand. Ibland känner jag mig så lycklig, att ingen kan vara lyckligare än jag, ibland sjunker jag ned i oro och smärta, men äfven i min smärta drages jag af ljufva villor ännu djupare in i labyrinten. Det har hvälft sig öfver mitt hjerta ett strålande blått öga: det är icke himmelens; det är hans. Och endast genom det kan jag nu mera betrakta verlden. Akta dig för kärleken, Louise. Det är en farlig magt. Du såg kanske icke du, Louise, hvad jag såg, då vi passerade slottsbacken.
Louise såg upp. Det låg någonting i denna anmärkning, som nästan gjorde henne rädd.
— Hvad såg du då? frågade hon.
— Jag såg en ung man, Louise, som helsade på oss. Jag kände honom, han heter Döring. Märkte du den blick, han kastade på dig?
— På mig?
— Sådana blickar äro farliga, emedan det är så, som det ena hjärtat blickar in i det andra. Sådana personer som Döring, fortsatte Malla, då Louise ej svarade, äro äfven farliga, emedan de i sitt väsende återgifva så mycket af en ung flickas vackraste drömmar. Dn fälde ned din slöja, men jag såg en liten ros titta fram på din kind. Säg mig, Louise, du märkte allt hans blick?
— Du tror således…
