8
— Men om man kände igen herrn?
— Åh, ingen fara, jag är nog okänd, jag. Det blir min sak det. För öfrigt ligger ju kyparens förkläde der. Knyter jag det om lifvet, blir jag ju en ordentlig kypare på ögonblicket. Hvad tycker du?
Förklädet var redan fastknutet.
— Tag nu hit brickan och lys mig, du. Jag lofvar, att om jag får några drickspengar, så afstår jag dem åt dig.
Marie skrattade och lät honom få sin vilja fram.
— Skulle du behöfva säga mig någonting deruppe, så kalla mig för Calle.
— Nåväl då, min kära Calle, gå på nu.
Mannen med den ljusa frisrocken hade emellertid tändt sin pipa och, omgifven af ett doftande rökmoln, tycktes han ej bry sig om, hvad kamraten tog sig till.
— Hvilken narr, mumlade han likväl, under det han tog pipan ur munnen, utsträckte benen beqvämt och smuttade på en liten toddy, som han hade framför sig. Och åter drog han några rökhvirflar och tycktes begrundande följa dem med sin uppmärksamhet. Att kamratens handlingssätt likväl ännu föresväfvade honom, märktes alltför väl, då han åter sänkte pipan.
— Lycksökare förefalla mig alldeles som den der rusige mannen, fortfor han för sig sjelf, hvilken, under det han trodde att verlden gick rundt omkring, stod med nyckeln i handen och väntade, att porten till hans hus skulle komma. Deras hela lif är en fortsatt, stor dårskap. Vinner jag ej en oberoende ställning utan att bli en narr, så må det vara som det är.
Och åter omgaf han sig med en sky af blåa rökdunster, lugn som en äkta muselman.
I detta ögonblick instörtade vår extra ordinarie kypare i rummet.
— Nå-å, frågade frisrocken, huru gick det med dukaten?
— Hvad bryr jag mig om dukater? Nej, nej! ropade han andtruten, här äro större saker i fråga. Jag är en hemlighet, en stor, en ofantligt stor hemlighet på spåren. Du skall veta att… att…
Han tystnade och gjorde ett slag kring rummet.
— Att vid denna tiden och på detta ställe träffa på…
— Hvilka?
— Ah, min bror, inbilla dig icke, att jag förtror dig hvad jag upptäckt. Då det är fråga om att vara sin egen lyckas smed, lemnar man ej ut redskapen åt någon annan.
Och han började ånyo att vandra upp och ned.
— Kärlek? talade han för sig sjelf. De äro tre, nej! En tillfällighet? Vid denna tiden? Pah! Politik? Jag har det. Konsten är blott att riktigt summera tillhopa omständigheterna. Af bra litet kan bli en stor räknesumma, on man endast är skicklig i konsten. Låt se! Det går ett ljus upp för mig. Man berättar ju allmänt det
