116
— Jag tror ingenting, Louise; men jag vet, att en enda blick kan afgöra hela vårt lifs ve och väl. Akta dig blott!
— En blick, det vore mycket.
— Hör mig, Louise, du har sinne för målarekonsten. Hvad är det, som afgör en taflas öde? Oftast blott ett penseldrag, alltid ett ögonblick. Inspirationen är ett vigtigt ögonblick af gudomlig uppenbarelse i vår själ. Snillet är ett fortsatt ögonblick af fortfarande inspiration, är den gudomliga glödens oafbrutna verksamhet eller, om du så vill, en urladdning af uppenbarelser, en kedja af sköna ögonblick. Men hvad snillet är för själen, det är kärleken för hjertat. Kärleken är hjertats inspiration, troheten är dess snille. Jag skulle kunna taga mig sjelf som exempel.
— Det skulle roa mig att höra.
— Först då Gustaf III återkom från Italien, erfor jag, att mitt hjerta blott var en svag qvinnas. Konungen kallade hela sitt hof till Drottningholm. Armfelt, hans gunstling, skulle då presenteras för prinsessan. I detta ögonblick stod jag bakom prinsessans stol. Han var ungdomligt manlig, snillrikt skön, hjertligt ädel. Jag beundrade hans gång, hans rörelser, hans gestalt. Min blick följde honom. Jag anade ej faran. Då han skulle komplimentera prinsessan, bröt han helt hastigt af komplimangen… tystnade… höjde sitt öga emot mig… och tillade med blicken ännu alltjemt fäst på mig… »Ers kunglig höghets hof har blifvit förskönadt». Du skulle sett uttrycket i hans ansigte, hört röstens ljufva vemod, erfarit elden i hans blick, och ditt hjerta skulle ha känt sig anslaget. Mitt darrade, liksom berördt af en underbar förtrollande magt. Mina kinder rodnade, mitt öga sänktes, och mitt öde var för alltid afgjordt, och äfven hans var det. Vi älskade hvarandra.
— Och ändå…
— Och ändå, du har rätt, äfven jag kan säga… och ändå. Ja, Louise, och ändå är han nu en annans make. Vi voro fattiga båda två, vi egde intet; men hvad brydde jag mig derom, jag förstod ej, att det kunde bli något hinder för vår lycka. Då nalkades konungen mig en dag. »Armfelt och ni älska hvarandra», sade han. Jag teg och rodnade åter. »Af vigtiga politiska skäl», fortfor konungen, önskar jag att han måtte gifta sig med fröken De la Gardie, och jag har talat vid honom derom i dag». Mitt hjerta klappade. Han vägrade väl då, ers majestät? inföll jag. — »Han vägrade ej, min fröken, han fruktade blott för den sorg han skulle göra er, och detta gjorde honom villrådig. Jag känner er själsstyrka, min fröken, och föresatte mig att förmå er öfvertala honom att ingå på min önskan.»
— I hvilken sorglig belägenhet var du ej försatt, Malla. Jag anar den strid, som du måste utkämpa med dig sjelf.
— Hårdare återstodo mig. Konungens tanke om min själsstyrka smickrade mig; men det var mig omöjligt att lofva någonting. Jag beslöt att afbida Armfelts handlingssätt. Jag var öfvertygad, att om han älskade mig så, som jag förtjenade, fordrade grannlagenheten, att
