han ej ens nämde för mig konungens förslag och de stora fördelar, som i sådant fall lofvades honom. Nämde han åter någonting, så vore det ett bevis, att han ej älskade mig med den ädla ömhet, som jag ansåg att ett lyckligt äktenskap fordrade, och att jag således borde afstå ifrån honom.
— Din uppfattning synes mig rigtig, nåväl.
— Huru snart försvunno likväl ej alla mina illusioner! Jag träffade Armfelt. Min själ var full af oro, men mina läppar tego. Han märkte icke den spänning, hvari jag var. Han berättade mig sitt samtal med konungen, framstälde de fördelar honom blifvit lofvade, men fruktade att bedröfva mig. Hvad jag led i detta ögonblick! Men det var ej blott mitt hjerta, som led, äfven min qvinliga stolthet kände sig förnärmad. Då han slutat, frågade han mig om min tanke. Hvad skulle jag svara? Jag svarade honom, att han ej borde förkasta en lycka, så lysande, utan tillmötesgå konungens önskan. Så lugn jag dervid än syntes, var jag dock färdig att digna ned under min smärta. Först efteråt fann jag, att jag förhastat mig, men då var det redan för sent.
— Jag skall följa ert råd, svarade Armfelt och lemnade mig. Trenne månader derefter gifte han sig med fröken Hedvig de la Gardie.
— Arma, goda Malla, hviskade Louise, hvilka månader, hvilka sorger!
— Huru beskrifva hvad jag kände, huru måla hvad jag led! Hör mig till slut. Jag ville visa mig stolt inför allas åsyn, visa att konungen ej misstagit sig om min själsstyrka, inbilla mig sjelf, att min kärlek varit blott ett sjelfbedrägeri, hämnas genom min köld. Huru öfverskattade jag likväl ej mina krafter! Jag var närvarande vid brölloppet, jag höll pellen öfver brudparet, jag närmade mig för att framföra den vanliga lyckönskan; men då stannade hans stora, glänsande och eldiga ögon på mig, och i denna stund var jag nära att sjunka ned till hans fötter. En gammal vän, salig fru Rålamb, förbarmade sig öfver mig, förde mig derifrån, och undkommen allas ögon, lemnade jag fritt lopp åt mina tårar.
— Men under sådana omständigheter förundrar mig, att du likväl älskar honom.
— Min kärlek är en förtviflans kärlek. Drömmande eller vakande, ser jag blott honom. Han är min själ, mitt hjerta, mina sinnen. Genom tanken på honom lefver jag. Han kommer, och det liksom dagas i min barm; han går, och det mörknar derinne. Jag tycker att jag blomstrar af ungdom, lif, helsa, glädje och sällhet, då hans öga hvilar på mig, men då han lemnar mig, lemna mig också ungdom, lif, helsa, glädje och sällhet. Jag har sökt att bekämpa min böjelse och ej blindt öfverlemna mig åt den, jag har ej fegt förrådt mitt hjertas hemlighet; o nej, mina krafter hafva svikit, mitt mod veknat. — Nåväl, Louise, tillade hon derefter, men med mera lugn, tror du nu, att det behöfves mera än ett ögonblick, en blick, för att afgöra vårt ve och väl?
Louise suckade.
