Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

122

— Men tänk dig denna ö befolkad; anser du äfven förhållandet då blifva detsamma? Låt oss likväl ej förvilla oss i filosofemer… vi kunna ingendera vara särdeles starka deri… jag är det åtminstone icke… och vill i stället göra som Alexander, som, då han ej kunde upplösa knuten, afhögg densamma. Således, syster, jag ämnar kasta mitt svärd emellan dig och Armfelt.

Den sista purpurn flydde vid dessa ord från fröken Rudenskölds kinder. Blek af förskräckelse stirrade hon på honom.

— Mitt förstånd är helt enkelt. Sofismer begriper jag ej. Verldens dom är för mig vigtig. Mängdens sätt att se och tänka, se der mitt eget. Du och jag, syster och bror, hafva samma namn och samma ära. Vid min fars skugga har jag svurit att hämnas.

— Hämnas?

— Man skall ej säga, att jag fegt låtit någon trampa min familjs ära under fötterna. Jag skall veta att förskaffa mig upprättelse.

— Hvilken upprättelse? Låt mig höra, hvad du menar dermed! Jag kan ej tro, att du vill utsätta dig och honom för någon fara.

— Redan i dag ämnar jag sända Armfelt en utmaning. Vi skola slåss och, vill gud, han skall stanna på platsen.

— Du tänker döda honom.

— Klingan här vid min sida är smidig som en orm, hvass som en gadd, och min arm är säker.

Fröken Rudensköld var utom sig. Med fasa tänkte hon sig de enda två, som hon i verlden verkligt älskade, i strid på lif och död emot hvarandra. Allt mod flydde henne, och hon vred af förtviflan sina händer.

— O, min bror, min bror!

— Du tvingar mig sjelf till denna ytterlighet. Mitt eller hans blod skall försona hvad som är brutet och göra oss alla värdiga det, som hvarje hederlig man måste akta högre än allt annat, domen öfver dödan man.

— Denna värja, säger du, som du bär vid din sida, ämnar du rigta emot honom?

— Ja, ja!

— Dess spets skall uppsöka hans varma hjerta och genomborra det? O, min gud!

— Fatta mod, syster! Tiden botar all sorg.

— Låt mig se din värja? Tag hit den!

Och innan Bengt kunde förekomma det, hade hon fattat fästet och utdragit värjan.

— Så blink och klar den är, så skarp och hvass, talade hon liksom för sig sjelf, under det hon betraktade vapnet. Jag vill inviga den med en kyss.

Och hon kysste värjspetsen vid dessa ord.

— Jag sänder denna kyss till djupet af hans bröst.

— Syster, syster!