124
— Huru djupt beklagar jag dig ej, min syster! Lidelserna förvilla dig.
— I betrakten oss såsom bilder i ett konst-museum. I gransken, beundren, belen, väljen, förkasten, prisen och fördömen allt efter tycke och smak, begge två oftast blott lättsinnighetens. Men dessa bilder, hvilka I fordren skola förblifva kall marmor, intill dess I skänken dem lif med edert bifall, springa någon gång sjelfva ned från piedestalen och sluta en man till sitt bröst. Hvilken brottslig och oerhörd handling! tänken I då. Hvilken djerf och klandervärd sjelfständighetsförklaring, hvilken samhällsstörande frihet! Så faller sig ju er dom. Men lika mycket, du har hört mina tankar, min bror, hör nu också mitt beslut. Du ämnar blottställa ditt och Armfelts lif i en afgörande tvekamp, i hvilken slumpen skall upprätta en ära, som du anser kränkt. Det är ju så?
— Jag kan ej hindra dig att bedöma mitt handlingssätt, som du behagar; men jag har fattat mitt beslut. Det är oåterkalleligt.
— Och orsaken är ingen annan än jag?
— Jag kan ej neka dertill.
— Då vet jag ett medel att förekomma striden emellan dig och Armfelt.
— Låt mig höra det.
— Det är helt enkelt att undanrödja orsaken.
— Förstår jag dig rätt?
Fröken Rudensköld höll ännu Bengts blanka värja i sin hand, men hon hade sänkt fästet mot golfvet och lät sina fingrar leka med den glimmande, uddhvassa spetsen.
— Att undanrödja mig sjelf.
Och hon böjde sitt bröst dervid ned emot spetsen. Bengt skyndade till för att hejda henne.
— Tillbaka! ropade hon. Ett steg till, och jag ligger genomborrad för dina fötter.
— Syster, syster!
— Du har talat om vårt namn och om vår ära. Jag känner bådas värde, men icke som fraser utan såsom smycken kring min kärleks stolta panna. Lef väl, Bengt! Vid min likbår skall du få skäl att närmare undersöka halten af dina så kallade hederslagar.
Hon gjorde en rörelse. Vapnets spets inträngde i klädningen.
— Håll, håll! ropade Bengt. Vid den evige guden, håll!
— För din öfvertygelse vill du döda; för min vill jag dö.
Bengt vacklade i sina föresatser. Han såg sin systers fasta beslut och hade ej mod att se henne dö.
— Olyckliga, återtog han, glömmer du bort att det gifves en straffande gud?
— Han är kärleken sjelf och skall döma mig mildare än verlden, döma mig efter mitt hjertas tro, min själs renhet. Farväl!
