… det… det. Alldeles så. Tråden är klar, och jag behöfver blott spinna ut den litet, helt litet till.
Hunnen hit i sina öfverläggningar, stannade han midt framför frisrocken.
— Min lycka är gjord, yttrade han och slog sina armar i kors öfver bröstet; vet du, hvad jag här upptäckt?
— Förmodligen ingenting.
— Betrakta mig noga och kom ihåg mina grundsatser. Då vi härnäst träffas, är min lycka gjord, och derför har jag att tacka mitt besök här.
— Din hunger.
— Alldeles det. Jag har upptäckt en… sammansvärjning. Men nu är frågan om att klokt, djerft och hastigt begagna sig af upptäckten. Följer du mig? Jag måste hasta härifrån. Hade jag blott vingar.
— Eller en åkarhäst?
— Du säger något. Följer du mig?
— Icke ännu. Pipan smakar mig bättre än vanligt.
— Hvarje ögonblick är vigtigt för mig. Farväl!
Och han störtade ut.
Utkommen på trappan, stannade han en stund i mörkret. Han uppmätte i sina tankar den långa vägen och beräknade, att han till fots knappast på en timme skulle kunna hinna fram till sjelfva staden. I det samma gnäggade det från ett stallslider på sidan om honom.
— Om jag skulle låna hästen, tänkte han; men hvem skulle vilja låna den åt mig, anmärkte han derefter.
Emellertid närmade han sig till stallslidret och fann framför sig en häst, bunden i spiltan.
Allt var mörkt omkring honom. Någon menniska syntes ej till.
— Skulle jag icke våga… låna hästen, endast på en qvart, en halftimme. Låna, erinrade han likväl, utan lof, är ju nästan detsamma som att stjäla.
Han svettades vid denna föreställning.
— Men i hela mitt lif kan måhända ej ett sådant tillfälle som detta återkomma.
Det vimlade för hans ögon. Hufvudet gick nästan omkring med honom.
— Alla betänkligheter måste dock för denna enda gång vika, tänkte han derefter och kastade sig dristigt upp på hästen. Om en qvart är jag åter. Nu till Reuterholm.
Och styrande hästen med grimskaftet, satte han af i sporrstreck.
