— Fy, Zamor! skall du bitas; tycker du att det är fasoner af en så liten stackare som du; fy!
— Det är rätt af honom; hvarför skall du reta honom?
— Derför att det roar mig, tant. Gif mig en bit socker, så skall tant få se, att han nog blir god igen.
— Socker, mera socker! Som vi skulle ha råd, vi, att föda en hundvalp med bara socker. Vi ha på hela veckan ej fått in en enda skilling, kom ihåg det.
Emellertid bar hon fram ett sockerskrin.
— Låt Zamor nu äta upp alltsammans, så att vi sjelfva i morgon bittida få dricka kaffe utan socker. Det behöfs ingenting mera.
— Ingen fara, tant. Jag skall nog skaffa pengar, jag. Hoppa, Zamor!
— Så har du sagt länge, du, och ändock har det ej blifvit något af. Du har växt mig alldeles öfver hufvudet, flicka, och så blir du med hvarje dag allt fulare och fulare. Jag har spått bara elände, och det blir nog slutet, det också.
— Stilla, Zamor, stilla, hör du! Ett, tu, nå-å… hvad vågar du göra … pil!
— Hvad skall du till exempel med den fattiga stackarn, som nu löper här?
— Jag älskar honom, tant. Sitt, Zamor!
— Har man hört på maken? Har du råd att älska någon, du?
— Avance, Zamor!
— Nej, det här står jag ej längre ut med. Det är för mycken lättsinnighet, för mycken likgiltighet. Jag kan just spricka af förargelse.
— Hvad var det jag sa?
— Hvad du sade?
— Ja visst, mins ni ej längre det, tant?
— Nej.
— Att Zamor nog skulle bli god igen, bara han fick en bit socker. Ser ni, han är redan spak som ett lam, och gör allt, hvad jag vill. Jag förstår mig på sådant der, jag. Först näpst och så litet socker. Det är min regel. Med den gör jag hvilken karl som helst så spak, så spak, att jag kan linda honom om mitt finger, ja, till och med lille Zamor.
Gumman var nära att utbrista i verkligt raseri, då dörren i detsamma öppnades och Netherwood inträdde. Åsynen af honom hejdade dat hotande utbrottet. Deremot stötte mamsell Slottsberg till Zamor, så att han föll i golfvet, och hastade med otvetydig glädje emot honom.
— Välkommen, välkommen, Netherwood! ropade hon. Hvad du har varit rar på senare dagarne. Ack, jag tänkte nästan, att du redan skulle ha öfvergifvit mig, och du kan väl förstå, att det alltid blandar sig litet förtrytelse med i sådana föreställningar. Nå, sätt dig ned nu, och stå ej så stel, som stode du på post vid hertigens dörr.
— Lemna oss, min fru! Jag vill vara ensam med Charlotte. Det
