130
är sant, jag har en bekant derute. Ni kan hålla honom sällskap, tills jag kallar er.
— Ha, ha, ha! skrattade mamsell Charlotte, då hon blef ensam med Netherwood, såg du gummans min? Nu var hon icke god, du.
— Intet skämt nu, min vän, jag har angelägna saker att rådgöra med dig om. Sätt dig ned och var så förståndig som möjligt.
— Hvad i guds namn nu? Skola vi tala om allvarsamma saker?
— Ja, om du kan.
— I sanning, jag vet ej det; jag mins icke en gång, om jag någonsin talat allvarsamt med en karl.
— Försök, och det lyckas dig kanske.
— Men hvad är då fråga om? Har påfven gift sig, eller har stor-sultan blifvit enkling? Har hertigen haft någon andesyn eller hertiginnan fått tvillingar? Skämt å sido likväl, jag skall försöka att vara förståndig; men du säger ingenting.
— Jag väntar till dess du talat slut.
— Nåväl, nu är jag bara öra, öra från hjessan till fotabjället; ett längre öra kan du aldrig få att höra på dig.
— Jag tycker om, när mina åhörare ha' långa öron. Du hör mig således?
Mamsell Slottsberg tryckte skalkaktigt tillhopa sina läppar för att tillkännage, att hon verkligen ämnade tiga.
— Jag har upptäckt en vigtig sak, började Netherwood, då han såg hennes beredvillighet att lemna gehör åt hvad han ville förtro henne, en sak, som skulle kunna leda till stora och för mig troligtvis lyckliga följder, endast jag kan behandla den rätt.
— Hvad har du då upptäckt? Det måste vara förfärliga saker; du ser nästan grym ut.
— Jag ber dig, gyckla ej. Jag har upptäckt, att hertigen-regenten älskar med passion ett fruntimmer.
Mamsell Slottsbergs ögon flammade till och hennes ansigte glänste af glädje.
— Min Gud, det är väl icke mig heller?
— Lugna dig, min sköna. Denna gången öfverskattar du ditt värde. Å nej, hertigen har åtminstone nu blickarne högre rigtade. För tusan — men jag vet ej, om jag vågar nämna för dig hvem hon är. Du kan ej bevara en hemlighet.
Ehuruväl en stråle af egendomlig färgbrytning fortfarande lekte i mamsell Slottsbergs öga, sjönk hon likväl åter ned på sin plats, liksom återkommen från en lika plötsligt väckt som plötsligt försvunnen drömbild.
Betänksamt stirrade hon icke dess mindre en stund framför sig.
— Du sade, yttrade hon emellertid, dragande liksom efter andan, att jag icke kunde bevara en hemlighet. Pröfva mig, pröfva mig! Men på hvad sätt skulle denna passion väl kunna gagna dig? Det är mig litet omöjligt att inse.
