132
från det der fruntimret till hertigen, deri jag låter henne säga, att hon medgifver ett möte.
— Hertigen har då länge fiskat efter den obevekliga?
— Ganska länge.
— Och du är säker på din sak. Du förstår väl att hvarje ord i ett sådant bref måste vara afvägdt med den största noggrannhet, eljest bär det genast på tok.
— Jag är säker på hvad jag säger. För egen del upptäckte jag det först helt nyligen, men har sedan som en klok diplomat talat vid hans förste kammartjenare, och denne har berättat mera än jag behöfde. Summa summarum, hertigen är ursinnigt kär, men har, och det är det bästa af alltsammans i denna sak, ej något förtroende för sin vän Reuterholm. Skälet dertill kan jag ej utfundera.
— Kanske svartsjuka?
— Det är ej gerna möjligt; men lika mycket. Jag skrifver, som jag yttrade, att hon…
— Låtit beveka sig.
— Och beviljar ett möte.
— Vågar du gå så långt. Du är mer än dristig.
— Antingen skall jag låta bli hela saken, eller också skall jag på en gång taga ut steget ända till målet.
— Men om du ådrager dig hertigens vrede i stället för bifall?
— Det behöfver jag ej frukta af det enkla skälet, som jag redan sagt dig, att han älskar och skall förlåta allting, blott det uppfyller hans önskningar.
— Förstår jag dig rigtigt, måtte din afsigt vara att bedrifva saken med ett förfalskadt bref?
— Så är min mening. Det är enda sättet att erhålla någon sådan skrifvelse.
— Saken har två sidor. Om hertigen och det der fruntimret verkligen älska hvarandra, så skola de nog förlåta en sådan förfalskning, derom är äfven jag öfvertygad; men du synes ej vara lika säker på, att hon älskar hertigen, som att hertigen älskar henne.
— Deri har återigen du onekligen rätt.
— Förstår du då icke, att hon, ifall hon nu ej finner sig belåten med denna tillställning, genast skall upptäcka brefförfalskningen och använda den såsom ett medel icke blott att rättfärdiga sig i andras, utan äfven i hertigens ögon och i och med detsamma störta dig. Hertigens kärlek skall i detta fall just bli den värsta stötestenen, emedan ju mera han älskar henne, desto säkrare kan man äfven vara öfvertygad om, att han blindt skall uträtta hennes ärenden. Den der planen synes mig allt för farlig.
— Och likväl måste den duga. Jag eger ingen annan.
— Icke så hastigt blott; låt oss tänka och öfverlägga. Du kom ju hit för det.
— Låt då höra dina tankar.
