Netherwood var otålig. Charlotte såg fundersam ut.
— Skulle det ej vara bättre, att du personligen vände dig till hertigen och sade honom helt upprigtigt, att om han befalde dig, skulle du kunna skaffa honom ett möte med henne, som han älskar. Du vore då i tillfälle att lägga dina ord allt efter omständigheterna.
— Nej, nej! Jag vill ej åtaga mig ett dylikt sammanträffande; jag skulle sannerligen ej hafva mod dertill. Fördömdt likväl, jag tyckte att min plan var så förträfflig. Hvad skall man göra nu? Mitt förstånd står stilla.
— Det gagnar till ingenting att misströsta. Så trasslig fans ännu aldrig en härfva, att den ej egde någon uppslagsända; att bli ond och förargad är detsamma som att vräka alltsammans öfver bord. Nej, låt oss tänka på saken en gång till. Tre gånger är jemt, påstår ju ordspråket. Kom hit, Zamor!
Zamor lydde och hoppade upp i hennes knä.
— Nå, min snälla Zamor, kan du ge oss ett godt råd, så skall du få den här sockerbiten.
Och hon lade en bit socker på bordet bredvid sig, så nära kanten, att Zamor kunde betrakta den. Också tycktes han ganska väl förstå sin matmor.
— Vov, vov! skälde han.
— Duger ej, min käre Zamor. Du vill gå bröstgänges till väga, alldeles som Netherwood. Nej, min herre, här gäller det att vara fin af sig.
Zamors ögon vidgade sig och blefvo allt större och större, under det han betraktade sockerbiten.
— Hittar du på något fyndigt sätt att få ned sockret, så är det ditt, Zamor.
— Vov, vov! skälde han åter.
— Tyst, har jag sagt, och dervid slog hon till honom med ett lätt slag på nosen. Frågan gäller att taga sockret på ett fiffigt, ett fyndigt sätt.
Zamor såg först på sin matmor och sedan på sockerbiten. Derpå sträckte han ut ena tassen och lade den på nedre ändan af en halsduk, hvars öfre del låg kastad öfver det lilla bordet. Och allt som han tryckte ned sin tass, skred duken ned och dermed också sockerbiten emot kanten.
Charlotte hade händelsevis lagt den just på ena kanten af dukens öfre del.
— Zamor är en klok hund, Netherwood. Han blottställer sig ej, men kniper sin sockerbit ändå, ser du.
I detsamma föll biten från bordskanten, och Zamor mottog den i sitt öppna gap.
Netherwood tittade efter sin hatt. Han tyckte ej om detta skämt. Hvartill gpapnade det, då man hade annat att tänka på? Det förtröt honom dessutom, att Charlotte hade med några få, men, som han
