Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

134

insåg, ganska riktiga anmärkningar omintetgjort en plan, som kostat honom så mycket hufvudbry. Charlotte märkte också ganska väl hans missnöje, men låtsade ej bry sig derom.

— Du tycker ej om Zamor, började hon med ett illa doldt leende på sina läppar. Han har eljest gifvit dig en liten lektion, som du borde lägga märke till.

— Tyst, Charlotte, du vet att jag ej lider osmakligt gyckel.

— Jag skämtade ej nu, utan jag talade om en lektion.

— Hvilken lektion?

— Om Zamors naturligtvis.

— Du förargar mig till döds.

— Så säger gamla tant också. Gud tröste mig; jag synes vara enkom född för att förarga er båda två.

Jemförelsen retade ännu mera Nerherwood; han tog nu sin hatt, i synbart beslut att aflägsna sig.

— Bra, Netherwood, skrattade Charlotte åter, det är verkligen med hatten i hand, som du bör bocka dig för Zamor och komplimentera hans uppfinningsförmåga. Han har visat oss bästa sättet att krafsa kastanjerna ur elden. Se så, bocka dig nu!

— Man skulle kunna tro, att du vore vansinnig.

— Förstod du då icke Zamor?

— Han skälde.

— Det var dumt af honom.

— Han krafsade ner sockerbiten.

— Ja, deri låg mycket förstånd, emedan han gjorde det utan att sjelf hvarken visa sina tänder eller blottställa sm egen värda person.

— Du måste förklara dig tydligare, om jag skall förstå ett enda ord af allt, hvad du pratar. Till saken!

— Till saken då. Du vill draga den största möjliga fördel af hertigens kärlek till ett visst fruntimmer, hvars namn jag är ovärdig att få veta.

— Rigtigt.

— Du vill vinna dessa fördelar utan att blottställa dig sjelf.

— Också rigtigt.

— Då duger det ej att du gör… men blif nu ej ond igen… som Zamor först gjorde. Fy, i dag är du tråkig, du drar ej en gång på munnen åt mig.

Ingen muskel i Netherwoods ansigte förändrades. Om han varit gjuten af brons, kunde han ej varit orörligare.

— Jag tiger, fortsätt du, yttrade han.

Orden ljödo så kalla och entoniga, som om han talat med läppar af metall. Charlotte tystnade och såg på honom; och först nu fann hon, att han icke hade sinne för något annat än för den plan, som hvälfde sig i hans hufvud. Hon öfvergaf också att skämta längre, ehuru det var hennes högsta nöje, och föresatte sig att blifva allvarsam.

— Efter hvad jag tycker, bör planen så uppgöras, att du icke sy-