nes i den, men att hertigen, hertigen sjelf, befaller dig att föra det der fruntimret till sig.
— Nåväl, säg mig då också medlet dertill.
— Du skrifver ditt bref, alldeles så som du först ämnade, i det der fruntimrets namn.
Netherwood log försmädligt.
— Då stå vi ju åter på samma punkt.
— Alldeles icke; du lemnar blott icke fram det sjelf, utan det må hertigens egen herr kammartjenare göra. Faller sig icke det långt bättre?
— För fan, att jag ej kom att tänka derpå. Jag är en dum åsna.
— Alldeles det, min herre, men en omtänksam försyn har också stält mig vid er sida, på det att ni ej skulle vara alldeles vanlottad.
— Men huru skall man få brefvet i kammartjenarens händer? Det är en svårighet, som du kanske ej tänkt på?
— Ingenting är lättare. Jag skickar gumman derute, tant, med brefvet. Hon vet, hvad hon gör, hon.
— Det tror äfven jag.
— Om brefvet skrifves förståndigt, och du passar på, då det framlemnas af kammartjenaren, så bör du med det insteg du redan eger hos hertigen kunna räkna på att få emottaga hans förtroende.
— Du är en diamant, som jag med tiden skall infatta i guld, det svär jag.
— Misslyckas affären under sådana omständigheter, så drabbar ansvaret åtminstone icke dig. Hvarifrån har brefvet kommit?
— Från kammartjenaren.
— Och hvarifrån har han fått det?
— Från din så kallade tant.
— Men hvem är, och hvar finnes då min tant?
— Förträffligt. Hon är en obekant storhet, som kommit och försvunnit. En kyss, Charlotte, en, två, tre, tusende, om du vill, Charlotte!
Charlotte skrattade åter.
— Ser du, hviskade hon, att Zamors lektion icke var så rasande. Då han så der näpet knep sockerbiten, rann planen upp i mitt hufvud. Kanske du nu är mera böjd att komplimentera honom än nyss? Men lugna dig likväl. Ännu återstår mycket. Huru tänker du bete dig till exempel med det der fruntimret?
— Henne enleverar jag; det är tydligt, det. Har jag hertigens befallning, så vågar jag hvad som helst utan att frukta någonting.
— Åter en dårskap. Du glömmer bort, att brefvet skall vara från henne, och att våld således ej duger, samt att hon måste behandlas med uppmärksamhet.
— Låt mig höra din tanke?
— Jag kan ej säga den nu; men jag åtager mig, att, sedan du
