Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/140

Den här sidan har korrekturlästs

136

först fått hertigens befallning, skaffa henne i dina händer. Är du nöjd dermed?

— Jag har numera således endast hertigen på min del; knappast nog honom.

— Och jag tager det der fruntimret på mig.

— Du delar besväret med mig, jag skall också dela belöningen med dig.

— Topp derpå! men nu till brefvet. Hvem skall skrfva det?

— Mannen står derute. Vill du se honom? Han är en mästare att härma stilar. Fan till karl! Han har en olika penna för oss allihopa.

— Försigtighet är likväl bäst, äfven här. Känner du honom rigtigt?

— Tillräckligt. I en sådan här liten galanterisak har jag ingenting att frukta af honom.

— Låt honom emellertid ej veta, hvems stil han härmar. Är hertigen kär, gissar han nog sig fram. Sätt intet namn under brefvet.

— Vi äro alltså nu fullkomligt öfverens, och jag ser ingenting, som vidare återstår för oss att öfverlägga. Om en timme är jag tillbaka.

— Än namnet då på det der fruntimret?

— Det skall du få veta, när jag aflemnar brefvet. Jag är rädd om henne, hon är just det innersta af min hemlighet.

Innan Netherwood aflägsnade sig, införde han likväl Alm till Charlotte.

— Denna gången, yttrade han, får jag blott tillfälle att presentera er för lyckans gudinna; nästa gång skall ni få göra hennes närmare bekantskap. Nu måste ni följa mig.

Gumman, tant Bertha, som hon äfven kallades, såg med förtrytelse efter Netherwood, som alltid behandlade henne på ett oartigt, nästan föraktligt sätt.

— Förmådde du att fjälla honom? började hon, då hon inträdde.

— Hoppa, Zamor!

— Alltid Zamor och blott Zamor; jag tror du är tokig i hundrackan. Har du fått några fyrkar af honom? frågar jag dig.

— Upp med fötterna, Zamor! Så der, bra, lille Zamor! Du blir snart mästare i ditt fack, men den tid kan komma, då du får föda dig sjelf, och då är det godt att ha' kunskaper.

— Om du ej svarar mig på ögonblicket, så kastar jag valpen ut genom fönstret.

— Försvara dig, Zamor!

Zamor skälde.

— Mitt hufvud kan spricka af förargelse. Elaka varelse, du tager lifvet af mig.

Vreden flammade ur hennes ögon och förtrytelsen blekte hennes kinder. Med armbågarne i sidan stod hon, snarlik en retad hexa, inför Charlotte. Charlotte hade dock ej hjerta att se henne längre i detta ursinniga tillstånd.

— Jag har en hemlighet att anförtro er, började hon nu.