felt var van att tala ut sina tankar, torde en liten anekdot från 1790 här kunna anföras. På en lever hos konungen, då hertigen befann sig i ett yttre rum, omgifven af en grupp åhörare, förklenade han på ett hånligt sätt en Printzensköld, som vägrat duellera med en Lundstedt. Armfelt, som var inne hos konungen, åhörde ganska länge stillatigande de högt uttalade hårda orden, i tanke att hertigen af sig sjelf skulle sluta dermed; men då han fortfor med ämnet i samma ton, trädde Armfelt honom slutligen under ögonen och yttrade i allas närvaro: »Min nådige herre, jag vet icke hvad som ger er rättighet att taga heder och ära af folk, hvilka äro lika hederliga som ni och jag, om icke det, att ni är konungens bror och de privata personer.» Dessa och dylika enskilda yttringar, föranledda af hvarjehanda ämnen till split, som de offentliga ärendena ofta inneburo, glömde icke hertigen; och det saknades honom endast ett inför hela landet mera allmänt framstående skäl för att göra brytningen fullkomlig. Hertigens försmådda och Armfelts gynnade tillgifvenhet för fröken Rudensköld ökade dessutom förbittringen i den förres själ.
— Ni har ej gjort tre spel, min baron.
— Blott två.
— Och ni afslog likväl min propos. Jag markerar således två point… på edra hackor.
— Ers höghet har tur, ehuru också edra kort äro dåliga.
— Ni glömmer skälet, baron.
— Och det är…
— Att edra äro sämre.
Hertigens blick flög emellanåt på sidan om Armfelts axel till den plats, der fröken Rudensköld satt; och ehuru dessa förstulna blickar uttryckte en slags ständigt lurendrejad bevågenhet, syntes hon ej lemna dem någon uppmärksamhet.
— Hon är försigtig, nå, det skadar ej, tänkte hertigen.
I sina tankar återfördes han nämligen oupphörligt till det bref, som han dagen förut på ett så oförklarligt sätt mottagit af sin kammartjenare. Öfvertygelsen att snart ha besegrat den hårdas motstånd samt röfvat den skönaste troféen ifrån Armfelts på amouretter så rika lefnad smickrade hans egenkärlek. Blicken fortfor också att irra kring denna rosengård af behag under vällustiga fantasier. Fröken Rudensköld bar en sjal, svept kring sina axlar, tätt tilldragen kring hals och barm. Hertigen skulle i detta ögonblick gerna hafva uppoffrat ganska mycket, hade han kunnat blicka derunder och se, om hon äfven bar det utlofvade tecknet, en brosch af guld med ett brinnande hjerta. Sjalen hvilade dock orubbligt qvar öfver de täcka formerna.
— Hon koketterar med mig, tänkte hertigen; men jag älskar ett fint koketteri, det förhöjer hennes älskvärdhet.
Spelet fortgick emelertid, och Armfelt tappade parti på parti. Framgången fröjdade hertigen utan att framkalla något spår af missnöje i Armfelts ansigte. Han tog motgången lika lätt som medgången.
