144
Vid detta ord försvann duken ur hans hand, utan att någon kunde upptäcka, hvarthän den tog vägen.
— Det var en vacker volt, anmärkte prinsessan.
— Trolleri, ers höghet, endast trolleri.
— Nå-å? påminte hertigen. Är konsten slut nu?
— Endast första afdelningen. Nu återstår det att skaffa reda på det förlorade. Mina nådiga damer, det må ursäktas mig, att jag ej kan veta, hvart en liten lapp, buren af trolldomens osynliga magter, kunnat taga vägen. Viljen I hafva godheten och sjelfva se efter. Den skall finnas hos någon af er.
De närvarande damerna efterkommo hans begäran, men alla deras bemödanden voro utan framgång, och man började redan att småskratta åt den misslyckade trollkarlen.
— Ah, men se! utropade fröken Rudensköld i detsamma icke utan förlägenhet. Den lilla breflappen sitter ju här.
Hon hade skjutit sin sjal tillbaka och fann lappen fäst likt en brosch i den hvita spetskrage, som hon bar på halsen. Hertigen, som ej ett enda ögonblick lemnat henne ur sigte, märkte också genast breflappen, men saknade den brosch, som han hade väntat sig finna der. I tysthet tackade han emellertid Weisenburg, hvars konst gifvit anledning till sjalens öppnande, för den upptäckt, som han väl icke önskat sig sådan han nu fann den, men som det oaktadt utgjorde ett svar på den fråga, hvarför han infunnit sig på stället.
— Men hvad står då skrifvit på papperet? frågade prinsessan.
— Får jag bryta biljetten och läsa den? frågade fröken.
— Med nöje, svarade hertigen, och han log dervid, belåten att den fallit i hennes händer.
Då fröken Rudensköld läste sitt namn, rodnade hon, förtretad öfver en artighet, som var helt och hållet opåkallad.
— Låt oss höra, hvad det står skrifvet, bad prinsessan. Jag är säker om att lappen ej innehåller några hemligheter.
— Skall jag visa prinsessan, hvad ers kunglig höghet skrifvit?
— Nej, min fröken. Det var aldrig min mening att någon skulle få se det.
Fröken Rudensköld sönderref lappen i detsamma och kastade bitarne på golfvet. Hertigen följde med beundran hvarje hennes rörelse. Det låg någonting både stolt och mildt deruti, som föreföll honom förtjusande.
— Men hvar är min brosch? frågade hon omedelbart derefter. Den satt nyss här. Jag måste ha tappat den?
— Hon hade således en brosch, tänkte hertigen; ah, hon kommer då.
— Och min näsduk sedan, herr trollkarl; ni får visst skaffa mig rätt på båda delarne.
— Jag åtager mig det, min fröken. Kanske alla herrarne, äfven ni, ers kunglig höghet, ville hafva godheten undersöka edra bröstfickor.
Till sin förundran uppdrog hertigen ur sin ficka den lilla näsduken.
