— Men broschen, broschen!
— Var god och lös upp näsduken.
Hertigen verkstälde uppmaningen och fann broschen inlindad, der han nyss förut såg sin breflapp.
— Bra, herr hexmästare, ganska bra, ropade prinsessan, öfverraskad af den skicklighet, hvarmed konsten blifvit utförd.
— Förträffligt, mästerligt! instämde de öfriga.
Endast hertigen stod tyst och tankfull. I det förhållande, hvar han trodde sig stå till fröken Rudensköld, föreföll denna konst honom mera än förunderlig. Han fruktade till och med att Weisenburg egde förmåga att inblicka i hans hemligaste tankar. Huru skulle likväl det kunna vara möjligt, sporde han sig, men besvarade också genast sin tysta fråga med en annan, med den nämligen: om det på jorden väl gafs något omöjligt?
— Spår ni också, min baron? frågade han, ännu upptagen af dessa tankar.
— Något.
— Spå då mig, på det att jag må kunna få pröfva er konst.
— Fältet är för vidsträckt, ers kunglig höghet. Jag vet hvarken, hvar jag skall börja eller sluta.
— Ni söker undflykter; men för att ge er ett gifvet föremål, säg mig då till exempel, hvarpå jag tänker i detta ögonblick.
Weisenburg stod tyst en stund och betraktade hertigen. Alla hade med nytt och stegradt intresse samlat sig omkring dem, nyfikna att se, hvad slut hertigens utmaning skulle få.
— Tillåt mig att se i er hand.
Hertigen räckte honom den.
— Hvad som i afton lifligast sysselsatt edra tankar, ers kunglig höghet, yttrade slutligen Weisenburg betänkligt, är af den beskaffenhet, att jag ej offentligt bör yttra det.
Hertigen fann sig öfverraskad, men ville likväl ej tro, att Weisenburg verkligen kände, hvad som sysselsatt hans tankar. Han förestälde sig att tillfälligheten ledde hans ord och att han endast önskade undvika att yttra sig bestämdt.
— Tala ni, min baron. Hvad jag har tänkt på, behöfver ej förhemligas.
— Jag vågar ännu en gång bestrida det. Men om ers kunglig höghet nödvändigt vill höra sina egna tankar återgifvas af mig, så kan jag, i fall ni tillåter det, hviska dem i ert öra. Jag läser dem klart och tydligt i handens korsande linier. Det är, som hade jag en bok framför mig.
— Nåväl…
— Ers höghet vill ju veta hvad ni tänker på just i detta ögonblick.
— Alldeles det.
